Anna Ehn om ätstörningar, ARFID och vägen mot det friska

Anna Ehn är författare och journalist med ett stort engagemang för att öka kunskapen och förståelsen för ätstörningar. Genom sina böcker, artiklar och Ätstörningspodden lyfter hon berättelser och perspektiv som hjälper oss att se bortom fördomar och föreställningar. Även Annas egna erfarenheter av ätstörningar har blivit en viktig del av hennes drivkraft. I den här intervjun delar hon med sig av sina tankar om bland annat ARFID, skam och hemlighållande och varför det är så viktigt att våga se, förstå och fråga.

Du har både egen erfarenhet av ätstörningar och har mött många andra genom dina böcker och Ätstörningspodden. Finns det något deras berättelser fått dig att förstå som du inte visste tidigare?

Massor! Att arbeta med ätstörningar på det vis som jag gör är en läroprocess, där den ena berättelsen leder till den andra och allt djupare in i ämnet. Genom samtal med forskare, kliniker, drabbade, närstående vidgar jag hela tiden min förståelse och kunskap. Min grundläggande ambition är att synliggöra det osynliggjorda, det som hamnar utanför den stereotypa bilden av vem som får en ätstörning och hur den tar sig uttryck. Ett konkret exempel är när jag arbetade med faktaboken ”Vägen mot det friska” och det blev uppenbart hur många av dem jag intervjuade som beskrev att de, trots att de såg sig som friska, fortfarande hade svårt att förhålla sig till träning och rörelse. De hade inte fått tillräcklig hjälp med den delen av sin ätstörning, eller ingen hjälp alls, vilket gjorde att tvångsmässigheten hängde kvar. Det var tydligt att det här är en aspekt som ofta flyger under radarn och som vi behöver prata mycket mer om. Jag fick också aha-upplevelser för egen del. Jag förstod plötsligt mycket mer om min egen sjukdom och den tvångsmässiga träning jag själv ägnat mig åt, och som var både en inkörsport och en drivande mekanism i ätstörningen. Men som jag egentligen aldrig hade diskuterat med någon eller haft ett språk för. Jag fördjupade mig än mer i ämnet och skrev boken ”Om jag inte tränar går jag under – rörelsetvång, ätstörningar och vägen till rörelseglädje”.

Vilken föreställning om ätstörningar tycker du att vi allra mest behöver göra upp med och varför?

Att ätstörningar skulle vara en ytlig sjukdom som man väljer att få. Det är helt enkelt inte sant. Ingen väljer att ha en ätstörning. Sjukdomen är farlig och innebär ett enormt lidande för en själv och för ens omgivning. Jag vill också understryka att ätstörningar inte alltid syns på utsidan, kan drabba även män och i alla åldrar. För den som har eller har haft en ätstörning är tiden som gravid och/eller nybliven mamma en särskilt sårbar period, då återfall är vanligt.

Du har skrivit om ARFID, undvikande/restriktiv ätstörning. Vad var det som fick dig att vilja skriva om just ARFID.

För ett par år sedan blev jag kontaktad av en ung kvinna som frågade om jag hade något om ARFID som hon kunde läsa eller lyssna på? Jag var tvungen att svara nej, men lovade henne att ändra på det. Jag åkte hem och började göra research, och hittade direkt forskaren Lisa Dinkler som bedriver spännande forskning om ARFID. Jag hittade också fram till dem som själva är berörda, personer med ätsvårigheter som berättade hur de hela livet blivit kallade kräsna eller bortskämda och som klandrat sig själva. Vad är det för fel på mig som inte kan äta? Jag mötte också förtvivlade föräldrar som försökt få stöd för sina barns svårigheter utan att lyckas, och vårdpersonal som efterfrågade riktlinjer och mer utbildning. Det var uppenbart att det fanns en enorm lucka här. Ett behov av kunskap, information och möjlighet att spegla sin egen kamp i andras, och jag ville försöka bidra till det. Ja, jag brukar säga att den här boken växte fram ur ett skri av förtvivlan: Det behövs mer hjälp!

Vad är det i berättelserna från personer med ARFID som du tycker är svårast för omgivningen att förstå? Finns det något du själv blivit särskilt berörd eller överraskad av när du arbetade med boken?

Det är berörande att inse hur hårt de här personerna har kämpat och tvingats navigera genom livet. Alla dessa tillfällen då det serveras mat eller man förväntas vilja smaka något eller måste äta upp. Julbord, midsommar, fika, kalas etcetera. Så mycket i våra vardagsliv handlar om mat, och många beskriver att det sociala trycket som minst lika påfrestande som besvären med själva ätandet. Alltså att man känner sig dum eller utsatt för blickar, att man beter sig udda, konstigt, fel, ”ouppfostrat” och så vidare. som sagt, även föräldrarna kämpar och kläms mellan oro för sitt barn som inte äter tillräckligt och mötet med en oförstående omgivning. Det är vanligt att man får allehanda ”goda råd”, som man förstås redan har provat tusen gånger och vet att det inte fungerar. Det blir i längden väldigt tungt.

ARFID förknippas ibland med att vara ”extremt kräsen”. Vad riskerar man att missa om man ser svårigheterna på det sättet?

För den som är drabbad kan det känns väldigt nedlåtande att bli kallad kräsen. Ens problem bagatelliseras och tas inte på allvar. Ordet rymmer mycket skuldbeläggande. Som om det var ett val att inte kunna äta. Vilket inte stämmer. Ingen gör det här med flit eller för att vara besvärlig. Hade man kunnat äta som alla andra, hade man gjort det. Beteendet är kopplat till stark rädsla och obehag och tycks till största delen ha genetiska orsaker. ”Kräsen” lägger också skuld på föräldrarna, som om de skulle ha skämt bort sitt barn eller på något annat sätt inte lyckats få det att äta.

Du har också erfarenhet av att skriva och prata om bulimi och hetsätning. Vad tycker du att vi fortfarande missförstår om den typen av ätstörningar?

Själv har jag haft både anorexi och bulimi och när jag tänker tillbaka på bulimiåren finns det något surrealistiskt över dem. Jag levde i två parallella världar. Jag såg frisk ut, jag vägde normalt, jag skötte skolan, bland folk betedde jag mig som en helt vanlig tonåring. Men sedan gick jag hem och hetsåt och kräktes, dag ut och dag in i hemlighet. Det var ett självklart beteende för mig, bara ”som det var”, jag hade väl inget annat sätt att förklara det på. Men jag kände mig nog väldigt ensam och livet var stumt, inriktat på att klara av dagarna, upprätthålla normaliteten och parera den ständiga känslan av misslyckande över att jag inte kunde stå emot suget så som jag tidigare kunnat. Det var förstås också mycket skam förknippat med att bete sig på ”bulimiviset”, än mer bisarrt än svälten. Det här var i början, mitten av 80-talet och ingen, absolut ingen, talade om detta. Anorexi hade nyligen börjat att uppmärksammas, men bulimi var okänt. Fortfarande idag är det nog, inte minst för omgivningen, än svårare att förstå sig på bulimi och hetsätning. Svälten är mer beforskad och mer uppmärksammad. Och det finns en form av logik att i vårt smalhetsfixerade samhälle ta kontrollen genom att begränsa sitt ätande. Att däremot vräka i sig är mer obegripligt, skamligt, förknippat med dålig karaktär. För att inte tala om hur frånstötande många tycker det är med spyor och kräkningar. Både svält och hetsätning skrämmer, men på olika vis.

Skam och hemlighållande återkommer i många berättelser om ätstörningar. Vad har du lärt dig om varför det kan vara så svårt att berätta, även för människor som står en nära?

Det kan vara svårt att förstå hur stark och tvingande ätstörningsrösten kan vara. Hur totalt den tar över ens sätt att tänka och agera. Att berätta är att öppna sig för hjälp och det är ett hot och något som den sjuka rösten gör allt för att undvika. Det är en del i hemlighållandet. Skammen är en ständig följeslagare. Och många gånger kan det ju kännas särskilt svårt att berätta för människor som står en nära. I en familj blir relationerna ofta såriga och spända just på grund av ätstörningarna och alla konflikter de leder till. Skuldkänslor ligger också i vägen.

När du möter människor som berättar om sina erfarenheter finns det någon typ av fråga eller bemötande som du gång på gång ser göra skillnad?

Tyvärr är det inte så enkelt att det finns en magisk fråga, ingen karta och kompass med tydliga steg som självklart leder fram till friskhet. Men jag vågar påstå att alla är tacksamma för ett omtänksamt förhållningssätt. Att någon vågar fråga, vågar lyssna, vågar närma sig det svåra och visar att man ser och bryr sig om. Som utomstående behöver man också vara ihärdig. Att bli frisk är en process och de flesta nämner även tajmingen som en viktig aspekt för att någon annan ska nå fram. I någon mån måste man själv vara beredd att ta emot frågan för att den ska göra skillnad, inte ha motståndet fullt påslaget. Det är därför man brukar prata om att ”så ett frö till förändring”, och att omgivningen inte sällan behöver så väldigt många frön innan ett kan börja gro.

Om en vuxen börjar ana att ett barn eller en ung person har problem med mat, ätande, kropp eller träning; vad tycker du att den vuxna framför allt behöver våga fråga om?

Om du känner att det är något som inte stämmer, ta den känslan på allvar. Sannolikt har beteendet redan pågått en tid. Ju tidigare den som har en ätstörning får hjälp, desto lättare är det att vända utvecklingen. Försök att vara ärlig och berätta vad du ser. Eller ställ en öppen fråga och stå kvar och lyssna på svaret. Visa att du finns där ifall personen vill prata vid något annat tillfälle. Försök att inte anklaga. Försök att inte tappa modet om du möts av ilska eller förnekelse, det hör till sjukdomens försvar. Samt kom ihåg att du inte gör sjukdomen värre genom att visa omtanke och våga stöta på. Tvärtom. Det är det viktigaste du kan göra.

Vad vill du att vuxna ska förstå om vägen mot att bli frisk, även under perioder när framstegen är svåra att se?

Att den friska rösten finns kvar, även om den tycks svag och tystad. Ätstörningen är stark och som jag skrev ovan, att bli frisk är en process. Framåtrörelsen är inte alltid tydlig. Det kan vara två steg fram, två steg bak, ibland två steg bakåt, ett steg fram, tre steg bak. Tillfrisknandet ser olika ut och tar olika lång tid för var och en. Det här är viktigt att vara medveten om som anhörig – och svårt att stå ut med. Men man måste försöka ta dag för dag, och förstå hur hård kampen är för den som är drabbad. Och även försöka känna empati och medkänsla med sig själv. Man gör så gott man kan. Det här är en helvetes sjukdom, för alla.

Nyheter

Dela denna sida