Våga prata om ätstörningar

Leg psykoterapeut Sanna Aila Gustafsson svarar: 

Ja. Men det kanske inte är så lämpligt att säga så till en person som är i ”gränslandet” till en ätstörning, det kan uppfattas förminskande. Men absolut kan det vara så (och är ofta så) att en person av någon anledning tex fastnar i en bantning som blir för tvångsmässig och man utvecklar ångest, men att man sedan vänder detta ”av sig själv”.

Ofta kan det då bero på att människor som finns runt personen kanske uppmärksammar vad som är på gång och hjälper personen att vända utvecklingen. Jag skulle säga att det är ganska vanligt att personer under en period befinner sig i gränslandet av en ätstörning, och att det då kan vara av avgörande betydelse vilket stöd och bemötande man får från andra i sin omgivning.

Leg psykoterapeut Sanna Aila Gustafsson svarar: 

Hej Daniel,
ja, tyvärr är det så att en ätstörning kan drabba vem som helst. Det begränsas inte av ålder, kön, kroppsstorlek, etnicitet eller samhällsklass.

Dr Monika Fored svarar:  

Hej Emil.
När man oroar sig för någon vän eller familjemedlems beteende och mående tycker jag alltid att man får uttrycka det. Är man barn eller tonåring bör man också prata med en vuxen om sin oro. Viktigt att till den drabbade visa att man bryr sig och uttrycker sig på ett omsorgsfullt sätt som inte blir konfronterande.

Oftast blir det bäst att ta upp det beteende eller de situationer man sett och som ger oro. Uttryck gärna att du vill hjälpa till och finnas som stöd. Om din bror blir irriterad eller avfärdar dig kan det vara klokt att backa för stunden och återkomma vid senare tillfälle om din oro finns kvar.

I mitt arbete med ätstörningsbehandling har jag många gånger hört personer säga att de önskat att någon sagt att de såg deras ätstörningsproblematik. Tystnaden gjorde hos en del att de inte vågade berätta. Jag har också hört andra säga att de blev arga och irriterade när någon påtalade sin oro, men att det i längden ändå var hjälpsamt för att senare våga söka hjälp och behandling.

Dr Ulf Wallin svarar:  

Hej Nour
Det låter som att din son har mycket oro kring att äta, vilket kan vara tecken på att han håller på att utveckla en ätstörning. Risken är att om han fortsätter med detta oregelbundna ätande att det påverkar kroppen och hans psykiska mående så att han försämras. Det du kan göra är att prata med honom om vad du observerat och undra vad det är som gör det svårt för honom att äta normalt. Det är viktigt att kunna bryta detta negativa ätmönster tidigt så du borde även kontakta sjukvården för rådgivning.

Dr Ulf Wallin svarar: 

Hej Moa,
jag tycker du ska prova att prata med en vuxen du litar på, en förälder, skolsköterska, lärare, och berätta om dina tankar och svårigheter med maten. Det finns hjälp att få, men du kan behöva råd om hur du skall få tillgång till den.

Skolsköterska Mia Göransdotter Hammar svarar: 

Hej Martin.
Tack för din fråga. En ätstörning handlar i första hand inte om hur ofta man äter, utan om tankarna och känslorna kring mat, ätande och den egna kroppen. Mat och måltider kan uppta mycket av ens tankar, och även funderingar kring vikt och utseende kan ta stor plats. Det är fullt möjligt att äta dagligen men ändå känna stark oro eller ångest, ha strikta regler kring maten eller använda olika sätt att kompensera för det man har ätit.

Att vilja ha stark kontroll över maten, till exempel att behöva veta exakt vad som lagas och även vilja laga den själv kan ibland vara ett sätt att försöka hantera oro kring mat och ätande. För vissa kan kontrollen över ingredienser, mängder eller tillagningssätt bli ett sätt att känna sig tryggare.

Om du som förälder känner en oro kan det vara bra att försöka prata lugnt och öppet med din dotter om hur hon mår, snarare än att fokusera enbart på vad eller hur hon äter. Att visa att du bryr dig och är nyfiken, utan att anklaga eller pressa, kan göra det lättare för henne att berätta hur hon har det. Om oron kvarstår kan det vara en bra idé att kontakta skolsköterskan på din dotter skola, hen kan hjälpa till och bedöma situationen och ge vidare stöd och råd. Skolsköterskan kan även vara behjälplig att ha lite koll på hur det ser ut med skollunchen för din dotter.

Professor Elisabet Wentz svarar:  

Hej Samira.
Ja, ätstörningar kan vara ärftliga. Majoriteten av de barn vars förälder har haft en ätstörning kommer dock inte själva att utveckla en ätstörning.

I en familj där en person drabbas av anorexia nervosa (AN) uppskattar man att risken är ca 10 ggr förhöjd hos de närmaste släktingarna, såsom syskon, föräldrar och barn, att också bli sjuka i AN. Risken är främst förhöjd hos de kvinnliga släktingarna.

Som förälder kan det vara bra att vara medveten om att det finns en något ökad risk för ens barn att utveckla en ätstörning. Man kan då vara mer observant på om barnet äter dåligt och söka hjälp för eventuella ätproblem i ett tidigt skede.

Professor Ata Ghaderi svarar:  

Hej Camilla.
Ja, man kan bli helt fri från en ätstörning.

Om man lever många år med en ätstörning blir kampen ofta svårare, och därför brukar vi säga att ju tidigare man söker hjälp, desto bättre.

Att tillfriskna från en ätstörning är faktiskt det vanligaste utfallet. En mindre andel patienter kämpar med problemen under längre tid, och för en ännu mindre grupp kan det bli en livslång kamp. Med tillfrisknande menar vi att man har en rimligt fungerande fysisk hälsa utan risk för långsiktiga konsekvenser, som vid svält eller användning av kompensatoriska beteenden (till exempel självframkallad kräkning). Det innebär också en normal och fungerande relation till mat, ätande och sin kropp, samt en självbild som är mångfacetterad och inte helt beroende av vikt och figur.

Det är relativt vanligt att vägen till tillfrisknande går upp och ner. Bakslag efter behandling är vanligt förekommande. Vi brukar skilja mellan bakslag och återfall. Bakslag är tillfälliga försämringar – till exempel att man börjar undvika mat igen, bantar under en period eller hetsäter vid något enstaka tillfälle. Återfall innebär däremot en mer omfattande tillbakagång till hur det var före behandlingen. Bakslag är alltså vanliga och i sig inte farliga. De kan tvärtom lära en mycket om vad som behöver prioriteras och vad man är särskilt sårbar för. Återfall kan ofta förebyggas genom att vara uppmärksam på bakslag och snabbt hitta tillbaka till det som hjälper.

Om sjukdomen får pågå under längre tid är det förstås inte positivt, men hur mycket den påverkar beror både på hur länge den pågår och hur svår den är. I regel tar kroppen stryk och patienten påverkas också socialt och psykologiskt. Det hoppfulla är att de flesta negativa effekter av ätstörningar är reversibla – de försvinner eller minskar kraftigt när man tillfrisknar. En av de få effekter som inte alltid går att återställa är skador på tandemaljen som kan uppstå vid upprepade kräkningar. Samtidigt finns det i dag mycket tandläkare kan hjälpa till med om man söker vård.

Som familj eller närstående är det viktigaste att finnas där: att visa att man vill vara ett stöd, att lyssna och att konsekvent uppmuntra till att söka hjälp – och att försöka igen även om tidigare behandlingar inte har fungerat. Roller och ansvar ser olika ut beroende på om man är förälder eller syskon, och förhållningssättet behöver också anpassas efter patientens ålder och situation. För barn och ungdomar med ätstörningar bär föräldrarna ofta en stor del av ansvaret i behandlingen, medan syskonens roll snarare är att finnas där i övriga delar av livet och inte ta ansvar för frågor kring mat och ätande. För äldre patienter behöver varje familjemedlem i stället försöka hitta sitt sätt att vara ett stöd på vägen mot tillfrisknande.

För att som närstående kunna behålla hoppet när det går upp och ner är det viktigt att påminna sig om att tillfrisknande tar tid och att bättre och sämre perioder är en del av processen. Det är också viktigt att förstå att personer med ätstörningar inte riktigt bestämmer över sin situation, även om det ibland kan se ut så. Många uppfattar personer med ätstörningar som ihärdiga, självständiga och driftiga. Samtidigt kan man vara fången i sina egna tankar, föreställningar och känslor, ofta med en stark rädsla för att gå upp i vikt eller förlora kontrollen.

Man ska därför inte låta sig luras av att det ser ut som att personen har full kontroll över sitt liv. I själva verket är det ofta maten som kontrollerar personen, inte tvärtom – även om det ibland kan verka så utifrån. Skenet bedrar. En person kan ha god förmåga att klara många saker i livet, men samtidigt känna sig mer eller mindre hjälplös inför de tankar och upplevelser som ätstörningen skapar. När det gäller mat, ätande och kroppen försvinner ofta flexibiliteten, och ett svart-vitt tänkande tar över.

Om man som närstående inte ser denna inre hjälplöshet är det lätt att bli trött och frustrerad. Man kan tänka att en person med så mycket disciplin och självkontroll borde kunna bestämma sig och förändra situationen. Men den kapacitet och handlingskraft som finns i andra delar av livet är ofta just det som saknas i relation till ätstörningen.

Skolsköterska Mia Göransdotter Hammar svarar:  

Hej Simone.
Det är ofta mycket påfrestande för en förälder när ens barn inte vill äta eller äter väldigt lite, men det innebär inte per automatik att det rör sig om en ätstörning. Barn kan tappa aptiten av många orsaker, som till exempel sjukdom, oro, stress eller andra förändringar i livet.

Du skriver att det är mycket stress och press i skolan och det kan absolut påverka både aptit och energinivåer. Samtidigt är det viktigt att vara uppmärksam på om det finns andra signaler som tyder på att maten har blivit laddad på ett mer problematiskt sätt, om den påverkar ditt barns vikt, ork eller allmäntillstånd. Då kan det vara viktigt att ta hjälp. Försöka att prata lugnt och öppet med ditt barn om hur hon mår, hur det är i skolan, hur det är med kompisar etcetera. Att visa att du bryr dig om hennes mående och att du finns där kan göra det lättare för henne att berätta hur hon har det.

Du kan också kontakta elevhälsan på ditt barns skola, de kan hjälpa dig att ta reda på hur din dotter har det på skolan.

Professor Ata Ghaderi svarar: 

Hej Fia.
Ingen väljer att ha en ätstörning.

De som utvecklar en ätstörning har en genetisk sårbarhet och olika miljöfaktorer kan trigga igång den sårbarheten. I samtliga fall tror den drabbade i början att allt är under kontroll och den initiala perioden då man obemärkt glider in i en ätstörning känns oftast bra eller rätt. När sårbarhet får uttryck (t.ex extrem upptagenhet av tankar på mat, känslan av att behöva röra sig mycket och bränna energi) så har man redan tappat kontrollen, men man tror själv att man fortfarande har kontroll.

Det är inte individens fel. Man är sårbar och råkar hamna i omständigheter som leder till en ätstörning.

Dr Klara Edlund svarar: 

Ja. Tvärtemot vad många tror så syns de flesta ätstörningar inte. Det är en seglivad och problematisk myt att ätstörningar handlar om synbart låg vikt och att enbart unga tjejer drabbas.

Ätstörningar är vanliga och allvarliga, och det handlar om allvarliga psykiska sjukdomar som i första hand berör tankar, känslor och beteenden kopplade till mat, kropp och kontroll. Många lever med allvarliga restriktioner, tvång, skam och kroppsmissnöje, utan att omgivningen märker något alls.

Ätstörningar kan drabba vem som helst, oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund och socioekonomisk klass. Mörkertalet är stort, och många söker inte hjälp eller får hjälp sent, trots betydande medicinska och psykiska konsekvenser. Ätstörningar, oavsett om de syns eller inte, behöver behandling. Ju tidigare i sjukdomsförloppet – desto bättre.

LÄNKAR
*American Psychiatric Association. (2013). Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, fifth edition. Washington, DC: American Psychiatric Association.

Bratland-Sanda S, Sundgot-Borgen, J. Eating disorders in athletes: overview of prevalence, risk factors and recommendations for prevention and treatment. European Journal of Sport Science, 2013 13(5), 499-508.

Edlund K, Forsberg N, Källberg H, Melin A. Assessment of eating disorder symptoms, compulsive exercise, body dissatisfaction and depression in Swedish national team gymnasts, with a one-year follow-up. Eating and Weight Disorders – Studies on Anorexia, Bulimia and Obesity, 2024 29(46). Doi: https://doi-org.proxy.kib.ki.se/10.1007/s40519-024-01667-3

Faria C, Daneshi K, Baser A, Mauersberger H, G-Medhin A, Soneson E, White S, Anderson J, Ford T. (2026). The global prevalence of eating disorders in children and young people: a systematic review and meta-analysis. Eur Child Adolesc Psychiatry. doi: 10.1007/s00787-025-02933-0. Epub ahead of print. PMID: 41591417.

GriNiths S, Harris EA, Whitehead G, Angelopoulos F, Stone B, Grey W, Dennis S. (2024). Does TikTok contribute to eating disorders? A comparison of the TikTok algorithms belonging to individuals with eating disorders versus healthy controls. Body Image: 51:101807. doi: 10.1016/j.bodyim.2024.101807. Epub 2024 Nov 5. Erratum in: Body Image. 2025 Mar;52:101834. doi: 10.1016/j.bodyim.2024.101834. PMID: 39504757.

Development of dieting among 7-17-year-old Swedish girls. Int J Eat Disord. doi: 10.1002/eat.10004. PMID: 11835295.

Lunner K, Werthem EH, Thompson JK, Paxton SJ, McDonald F, Halvarsson KS. (2000). A cross-cultural examination of weight-related teasing, body image, and eating disturbance in Swedish and Australian samples. Int J Eat Disord. doi: 10.1002/1098-108x(200012)28:4<430::aid-eat11>3.0.co;2-y. PMID: 11054790.

Treasure J, Duarte TA, Schmidt U. Eating disorders. Lancet. 2020 Mar 14;395(10227):899-911. Doi: 10.1016/S0140-6736(20)30059-3

Watson HJ, Schaumberg K, Thornton LM, Kennedy HL, Ong SH, Roche P, Barnhart WR, Pauley-Gadd SB, Costello K, Flatt RE, Birgegård A, Dinkler L, Abbaspour A, Mantilla EF, Monell E, Frans EM, Barakat S, Pettie MA, Parker R, Maguire S, Jordan J, Kennedy MA, Bulik CM. (2026). Maladaptive Exercise in People With a Lifetime History of Eating Disorders: A Multicountry Observational Study. Int J Eat Disord: 59(1):190-204. doi: 10.1002/eat.24563. Epub 2025 Oct 20. PMID: 41115789; PMCID: PMC12594026.

Ätstörning.se – Om ätstörningar

Dr Klara Edlund svarar: 

Ja. Både träning och fysisk aktivitet, men också olika typer av rörelse är ett av huvudsymtomen vid en ätstörning, tillsammans med olika sätt att förändra sitt sätt att äta.

Det handlar alltså inte bara om överdriven eller tvångsmässig träning, utan alla rörelser som präglas av ”måsten”, rigiditet och ångest vid vila, och används för att kompensera för matintag, reglera känslor, eller tillåta sig att äta.

Alltså, allt från det jag kallar för ”micro-rörelser”, som att stå upp så mycket det går, springa och hämta saker, eller att ständigt vara sysselsatt med att städa och ”plocka” med saker, till fysisk träning som är hård och i hög dos, och där träningen genomförs även vid skada eller sjukdom.

Det som skiljer hälsosam träning från problematisk träning är inte mängden i sig, utan funktionen. När träning präglas av ”måsten”, rigiditet och ångest vid vila, samt används för att kompensera för matintag, reglera känslor eller tillåta sig att äta – då är det ett tydligt varningstecken.

Biologiskt förstärks detta vid energibrist med till exempel låga leptin- nivåer, då kan känslan av rastlöshet och impulser att röra sig öka. Detta kan skapa en ond cirkel av för lite mat och för mycket träning.

En sak att vara uppmärksam på vad gäller träning och hälsa är de så kallade ”smarta klockorna” med dagliga hälsomål (”stäng ringarna”). Dessa klockor kan öka upptagenhet med vikt, fokus på förbränning av energi, samt oflexibla regler kring träning och rörelse. Detta kan alltså bli en skadlig kontrollfunktion vid ätstörningar.

Viktigt att betona är också att träning behöver vara en del av behandlingen för ätstörningar där den med hjälp av professionell dosering och vägledning blir vägen till de hälsoeffekter som träning för med sig, som exempelvis goda effekter på skeletthälsa, sömn, ångest, nedstämdhet och impulser att hetsäta. Det är vanligt att tro att all träning ska sättas på paus per default vid en ätstörning. Så är det alltså inte.