Skolans roll i att upptäcka ätstörningar – det du ser kan göra skillnad
Skolan är en av de viktigaste platserna för att upptäcka tidiga signaler på att en elev inte mår bra. Men vad är det egentligen man ska vara uppmärksam på – och hur tar man samtalet när oron väcks?
I den här intervjun delar Mia Göransdotter Hammar från vårt expertråd med sig av sin kunskap om hur ätstörningar kan visa sig i skolmiljön, vilka signaler som ofta missas och hur skolpersonal kan agera på ett tryggt och respektfullt sätt.
Du får konkreta råd kring hur du som vuxen i skolan kan upptäcka förändringar, starta samtal och bidra till att elever får stöd i tid.
- Vilken roll spelar skolan i att upptäcka och förebygga ätstörningar?
Skolan har en viktig roll eftersom den är en av de få arenor där vuxna regelbundet möter unga över tid. Det gör att personal kan uppmärksamma förändringar som kanske inte är så tydliga i andra miljöer, till exempel när det gällerkoncentration, socialt beteende, energinivå eller inställning till mat.
Utöver att upptäcka tidiga signaler har skolan också en viktig förebyggande roll. Genom hur man pratar om hälsa, kropp och prestation kan skolan bidra till att nyansera de ideal som många unga möter och påverkas av. Det handlar inte om att undvika frågorna, utan om att skapa en förståelse för att ideal kan se olika ut och att en människas värde inte avgörs av utseende eller prestation, utan av vem man är.
En skolmiljö där elever känner sig trygga att prata om sitt mående, och där vuxna lyssnar utan att döma, är ofta avgörande för att elever ska våga söka stöd i tid.
- Vad är det första skolpersonal brukar lägga märke till när något inte står rätt till?
Ofta lägger personal i skolan först märke till en mer generell förändring i elevens mående eller beteende. Det kan handla om att eleven blir tröttare, mer lättirriterad, får svårare att koncentrera sig eller drar sig undan från kompisar. Skolpersonal kan också se signaler kopplade till skollunchen, till exempel att eleven äter mindre portioner, undviker viss typ av mat, äter långsamt eller undviker lunchen helt. Men det kan även vara att eleven börjar äta stora mängder, dricker ovanligt mycket vatten under måltiden eller alltid går till toaletten efter måltider. Det är nästan alltid flera små förändringar som sammantaget gör att något väcker oro.
- Finns det tidiga signaler som ofta missas och som vi borde bli bättre på att se?
Ja, många tidiga signaler är just sådana som lätt normaliseras. Det kan till exempel vara att en elev blir väldigt fokuserad på att äta “hälsosamt”, börjar utesluta vissa livsmedel eller uttrycker skuld kopplat till mat. Även ökad perfektionism, ett starkt behov av kontroll, återkommande negativt kroppsprat samt en plötslig fixering vid träning och rörelse är viktiga signaler. De här beteendena kan lätt tolkas som att eleven är ambitiös eller blivit mer medvetenom sin livsstil, vilket gör att de inte väcker oro direkt.
Det som ofta saknas är att man ser helheten och förändringen över tid. Det är inte en enskild signal som är avgörande, utan hur flera små förändringar tillsammans pekar på att något inte står rätt till.
- Hur kan man som lärare eller skolpersonal ta upp sin oro med en elev på ett bra sätt?
Ett bra samtal börjar med omtanke, men i samtalet är det viktigt att vara tydlig med sin oro, även om det känns obekvämt. Att utgå från konkreta observationer, till exempel “Jag har märkt att du ofta verkar vara trött och inte riktigt orkar med alla lektioner” gör att samtalet blir mindre värderande och mer förankrat i verkligheten. Det är viktigt att ställa öppna frågor och ge eleven utrymme att själv formulera hur hen har det. Samtidigt behöver man ha tålamod och acceptera att eleven kanske inte vill eller kan berätta direkt. Det är viktigt att visa att man bryr sig och att man finns kvar även om eleven inte berättar så mycket. Relation och tillit byggs ofta över flera samtal och ibland är det första samtalet framför allt ett sätt att öppna en dörr.
- Vad ska man undvika att säga i ett sådant samtal?
Undvik att kommentera vikt eller utseende, eftersom det riskerar att förstärka det som redan är i fokus för eleven. Fokusera i stället på beteenden och det du konkret har observerat. Även förenklade råd som “du behöver bara äta mer” kan upplevas som att man inte förstår problemets komplexitet. Ett dömande, ifrågasättande eller alltför lösningsfokuserat förhållningssätt kan också göra att eleven stänger sig. Det är mycket bättre och mer hjälpsamt att vara nyfiken, lyssnande och visa att man vill förstå elevens upplevelse snarare än att snabbt komma med förslag på lösningar.
- Hur kan man skapa en trygg miljö i klassrummet där elever vågar prata om kropp, mat och mående?
En trygg miljö skapas inte i ett enskilt samtal, utan i det dagliga bemötandet. Hur vi vuxna i skolan pratar om hälsa, prestation och kropp påverkar mer än man tror. Att undvika att förstärka ideal och i stället betona variation, funktion och mående är mycket viktigt.
Det handlar också om att vara uppmärksam på jargongen mellan elever och att tydligt markera när kommentarer blir nedvärderande. När elever märker att vi vuxna tar deras känslor på allvar, inte dömer och agerar direkt så ökar tilliten och därmed också viljan att berätta när något är svårt.
- Vilket ansvar har olika roller i skolan i den här frågan?
Ansvaret är gemensamt, men ser olika ut beroende på profession. Lärare, som möter eleven mest i vardagen, har en viktig roll i att uppmärksamma förändringar i vardagen och våga lyfta sin oro och föra den vidare. Elevhälsan har en kompetens att göra lite djupare bedömningar och ge stöd till både elev, vårdnadshavare och personal. Det viktigaste är att det finns tydliga rutiner och ett fungerande samarbete så att oron inte stannar hos en enskild person. När olika professioner i skolan samverkar ökar möjligheten att ge rätt stöd i rätt tid. EMI – elevhälsans medicinska insats (skolsköterska och skolläkare) har också ett ansvar i att remittera eleven vidare till barn- och ungdomspsykiatrin eller särskilda ätstörningsteam när så behövs.
- Hur kan skolan samarbeta med vårdnadshavare när oro uppstår?
Ett tidigt och respektfullt samarbete med vårdnadshavare är ofta avgörande. Det är viktigt att beskriva vad man faktiskt har sett, konkreta observationer, snarare än att presentera färdiga tolkningar. När kommunikationen med vårdnadshavare präglas av öppenhet och kontinuitet, och fokus ligger på elevens sammantagna mående, är det lättare att skapa en gemensam förståelse. Det ökar också möjligheten att sätta in stöd tidigt innan problemen hinner fördjupas.
- Om du skulle ge en kort checklista till skolpersonal inför ett samtal vad skulle den innehålla?
- Välj rätt tillfälle. En lugn plats utan tidspress och där ni kan vara ostörda.
- Var konkret. Beskriv vad du sett (”Jag har märkt att.…”).
- Undvik att kommentera vikt eller utseende
- Lyssna mer än du pratar. Ställ öppna frågor, avbryt inte och tål tystnad.
- Var försiktig med att snabbt komma med lösningar
- Visa omtanke. Betona att du frågar för att du bryr dig om elevens mående.
- Planera nästa steg. Bestäm när ni ska stämma av igen eftersom ett samtal sällan räcker.
- Samverka med vårdnadshavare och elevhälsa
- Vad önskar du att fler i skolan visste om ätstörningar?
Att ätstörningar är betydligt mer komplexa än många tror och inte bara handlar om mat, kropp eller träning. För vissa finns en koppling till kroppsmissnöje, men för andra handlar det i stället om ångest, ett starkt behov av kontroll eller svårigheter kopplade till själva ätandet, till exempel obehag inför matens konsistens.
Det är också viktigt att förstå att ätstörningar inte alltid syns utanpå. En elev kan må mycket dåligt utan att det märks tydligt, och det går i de flesta fall inte att avgöra utifrån utseende eller vikt. Vikten är aldrig ett mått på hur allvarlig ätstörningen är eller hur mycket eleven lider. Även om vissa tillstånd kan leda till undervikt, är det vanligt att personer har normalvikt eller övervikt, vilket gör att problem ibland upptäcks sent.
En annan viktig sak är att ätstörningar inte är viljestyrda. De påverkar både tankar, känslor och kropp, och kan drabba alla, oavsett kön eller bakgrund.
Just därför är skolans roll så viktig. Att uppmärksamma förändringar, våga ställa frågor och visa omtanke, även när man är osäker, kan vara avgörande för att en elev ska få stöd i ett tidigt skede. Tidig upptäckt, respektfullt bemötande och stöd är kopplat till bättre prognos och minskad risk för långvarig problematik.
