10 frågor till Olle Forsén, om skolans möjligheter att göra skillnad
Olle arbetar som projektsamordnare, evenemangssamordnare, föreläsare och med utbildningsfrågor i Frisk&Fri. Han har lång erfarenhet av skolan, bland annat som lärare i idrott och hälsa och förstelärare med fokus på pedagogisk utveckling. Olle har också egen erfarenhet av ätstörningar som förälder och syskon.
Svaren är kortfattade nedslag i stora och komplexa frågor. De ger några perspektiv och ingångar till ett ämne som rymmer betydligt mer.
- Du arbetar med utbildning och möter många som arbetar med barn och unga. Om vi börjar innan någon visar tydliga tecken på en ätstörning: vilka möjligheter har skolan att faktiskt förebygga?
Skolan har stora möjligheter. Låg självkänsla kan vara en av flera faktorer som spelar in vid ätstörningar, och skolan kan bidra till att stärka elevers självkänsla. Vi behöver se och bekräfta eleverna, visa omtanke och lyfta dem så ofta vi kan. I skolan finns en tendens att uppmärksamma elever främst utifrån hur de presterar, oavsett om prestationen är bra eller mindre bra. Vi behöver också visa uppskattning för eleverna som personer; för vilka de är, inte bara för vad de gör. Självklart behöver vi samtidigt stötta dem och säga ifrån när något blir fel.
Det är också viktigt att skapa en miljö där det är okej att göra misstag och där elever uppmuntras att prova nya saker. Gemenskapen i gruppen spelar stor roll: självkänsla byggs inte bara individuellt, utan också tillsammans med andra.
Dessutom behöver skolan förmedla ett sunt förhållningssätt till rörelse, mat och kropp. Vi kan prata om mat, kropp och rörelse som något positivt, gott och roligt inte som något som alltid måste delas in i nyttigt och onyttigt eller användas för att förändra vikten.
- Vad tycker du att vuxna i skolan behöver tänka på i det vardagliga arbetet med kropp, mat, träning, självkänsla och sociala medier? Finns det sådant vi ibland gör med goda intentioner som kan få motsatt effekt?
Det handlar mycket om hur vi pratar om de här frågorna. Vi vuxna behöver komma ihåg att vi är förebilder och att det vi säger och gör spelar stor roll. Därför behöver vi fundera över vad vi vill förmedla.
Ibland förekommer negativa kommentarer om vad elever äter. En vuxen kanske säger att en elev inte borde äta så mycket pasta. Det kan skapa skuld och skam, även om kommentaren är välmenad och sägs i tron att den ska hjälpa.
Det är komplext, och vad som är hjälpsamt beror både på sammanhanget och på individen. Generellt behöver vi försöka fokusera på det positiva, men också våga uppmärksamma sådant som oroar oss och prata om det på ett icke-dömande sätt.
- Finns det något område där du tycker att skolan har särskilt stora möjligheter att påverka men där vi kanske inte alltid använder den möjligheten?
När det gäller självkänsla och elevers välbefinnande har all personal möjlighet att påverka, oavsett roll. Det är viktigt att komma ihåg: alla elever är allas elever. Jag kan göra skillnad som vuxen även om jag inte undervisar en viss elev.
När vi pratar om mat, kropp och träning har vissa ämnen särskilt goda möjligheter att lyfta frågorna utifrån kursplanerna, till exempel idrott och hälsa, hem- och konsumentkunskap och biologi. Men det behövs tydligare skrivningar om vad undervisningen bör ta upp, liksom stöd i hur frågorna kan behandlas på ett bra sätt. På Frisk & Fri arbetar vi för att få in detta i kursplanerna till 2028.
Det räcker dock inte att lägga till skrivningar i kursplanerna. Skolorna behöver också kompetensutveckling och stödmaterial. Frisk & Fris utbildningsinsatser och rådgivning, liksom Min Stora Dags material om samtalsstöd, kan vara en del av det stödet.
En annan arena där skolan har stora möjligheter att påverka är skolrestaurangen. Här har vuxna både en möjlighet och ett ansvar att bidra till en trygg och positiv matkultur. Det handlar om att skapa förutsättningar för en lugn och trivsam måltid, men också om hur vi pratar om mat och vilka förebilder vi själva är. Genom att visa att vi uppskattar maten och äter varierat kan vi bidra till att elever vågar prova och att negativa normer utmanas.
Vi behöver också ha kunskap om att elever kan ha ett problematiskt förhållande till mat av olika anledningar, exempelvis vid ARFID. Då är det viktigt att eleven bemöts med förståelse och inte stämplas som petig eller kinkig.
Och vi behöver tänka på när vi tar upp vår oro. Att kommentera vad en elev äter i matsalen, särskilt om det finns misstanke om en ätstörning, riskerar att öka obehaget snarare än att hjälpa. Ta hellre samtalet vid ett annat tillfälle, i en lugnare miljö.
För mig personligen var lunchen en av höjdpunkterna i lärarrollen. Den gav mig möjlighet att prata med eleverna och lära känna dem bättre. Mat är inte bara energi, måltiden kan också vara en viktig social stund där vi får möjlighet att umgås och ha trevligt tillsammans.
- Vilka förändringar eller signaler tycker du att vuxna i skolan behöver vara uppmärksamma på? Det är viktigt att komma ihåg att en ätstörning inte alltid syns.
Det finns många signaler, till exempel förändringar i mat- eller rörelsebeteenden. Men om jag ska lyfta en sak särskilt är det förändringar i elevens mående. Då är det viktigt att reagera och prata med eleven. Vi behöver också prata med kollegor om vad de har lagt märke till, så att vi tillsammans kan få en tydligare bild av situationen.
- Många vuxna är rädda för att säga fel eller ”väcka en tanke” hos eleven. Vad skulle du säga till den som tvekar att fråga?
Det finns förstås bättre och sämre sätt att prata med en elev om de här ämnena, men det sämsta är att undvika samtalet helt. Våga fråga. Jag vill också betona vikten av relationell pedagogik: svåra samtal blir ofta mycket lättare när det redan finns en trygg relation.
- Om en lärare, skolsköterska eller annan vuxen känner oro, hur kan man ta upp den på ett sätt som gör det möjligt för eleven att berätta, utan att samtalet blir ett förhör om mat, vikt eller kropp?
Utgå från elevens allmänna mående och fokusera på det till att börja med. Berätta vad du själv har lagt märke till. Du kan till exempel säga: ”Jag har märkt att du verkar tröttare än vanligt den senaste tiden. Vill du berätta hur du har det?” I stället för att säga: ”Du är tröttare nu, du måste äta bättre till lunch.”
Bjud in till samtal utan att döma. Om eleven får vara delaktig i att hitta vägar till en bättre situation kan det bidra till större engagemang och drivkraft.
- Tänk att en elev svarar ”det är ingen fara” eller inte vill prata alls. Vad kan den vuxna göra då? När är det viktigt att fortsätta fråga, och hur kan man göra det utan att pressa eleven?
Lita på din magkänsla och våga – och orka – finnas kvar. Det är vanligt att det första samtalet blir så här. Även då är det viktigt att prata ihop sig med kollegor för att skapa en så tydlig bild som möjligt.
Fundera också på vem i personalen som bäst kan ta samtalet. Finns det någon som har en stark relation till eleven och känner sig trygg med att prata om det svåra? Då kan det vara den personen som bör ta samtalet, oavsett vilken roll hen har.
- Om det redan är känt att en elev har en ätstörning: vilken roll kan skolan ha då? Vad kan vuxna göra för att stötta eleven i vardagen, även om det är vården som ansvarar för behandlingen?
Skolan kan börja med att se över elevens schema och undersöka om det behövs anpassningar. Vissa ämnen eller moment kan väcka oro och i vissa situationer vara olämpliga. Det är också viktigt att fundera på hur situationen påverkar resten av gruppen och att vara beredd att möta och prata med andra elever när det behövs.
Friskfaktorer – sådant som ger kraft och stöd på vägen mot återhämtning – är viktiga. Försök därför hitta sammanhang i skolan som ger eleven positiva upplevelser. Om personalen har rätt förutsättningar och känner sig trygg kan måltidsstöd i skolan också vara till hjälp.
Försök att skilja eleven som person från ätstörningen. Uppmärksamma och uppmuntra elevens positiva egenskaper, utan att låta sjukdomen ta över bilden av vem eleven är.
Viktigast är att skapa ett fungerande samarbete och en god kommunikation med vårdnadshavare och vård. Prata om vilket stöd skolan kan erbjuda och vad personalen upplever som utmanande.
- Hur kan skolan samarbeta med elev, familj och vård när en elev är sjuk? Och vad tycker du är viktigt för att eleven fortfarande ska få vara just elev, med kompisar, plugg, intressen och en vardag som inte bara handlar om sjukdomen?
Som jag nämnt är det viktigt att inte låta allt fokus hamna på sjukdomen. Vid en ätstörning kan sjukdomen bli en del av identiteten. Om den drabbade ständigt blir påmind om den finns en risk att den får en ännu större plats i självbilden. Därför behöver vi också fokusera på friskfaktorer och på det som får eleven att må bra.
Skolan behöver skaffa sig kunskap, vara lyhörd för familjens behov och ta hänsyn till de rekommendationer som vården ger. Samtidigt behöver skolan våga lyfta frågor och säga ifrån om något inte känns rätt eller om stödet inte fungerar som det borde.
Det är svårt att ge ett svar som passar alla, eftersom mycket beror på vilken fas i ätstörningen eleven befinner sig i. Jag rekommenderar att varje skola tar fram en policy och handlingsplan tillsammans med personer med kunskap på området. Det behövs också tydligare riktlinjer för hur skolor ska agera när en elev inte alls kan delta i undervisningen, till exempel när det gäller bedömning. I dag lämnas många beslut till den enskilda skolan – och ibland till en enskild lärare – vilket riskerar att leda till ojämlikhet.
Min uppfattning är också att arbetet med ätstörningar i skolan alltför ofta drivs av enskilda medarbetare, ibland personer med egen erfarenhet, i stället för att vara ett gemensamt och systematiskt arbete. Det är ytterligare ett skäl till att frågorna behöver få en tydligare plats i läro- och kursplaner och att skolorna får stöd och resurser för att arbeta med dem.
- Om du tänker på ett konkret fall från ditt arbete – utan att det går att identifiera vem det handlar om – kan du berätta om en situation där en vuxen i skolan gjorde något som verkligen gjorde skillnad för en ung person?
Det finns många goda exempel. Jag vill lyfta två.
I det första förändrades en elevs mående drastiskt. Glädjen och energin försvann. En pedagog tog initiativ till ett samtal och det kom fram att eleven hade många ätstörda tankar. Eleven ville varken ha hjälp eller trodde att hen förtjänade det, och ville framför allt inte att vårdnadshavarna skulle kontaktas.
Det första samtalet ledde till fler samtal, och så småningom blev eleven mer mottaglig för hjälp. Efter det andra samtalet kontaktades vårdnadshavarna, men även där mötte pedagogen motstånd. Det krävdes flera samtal innan de gick med på att söka professionell hjälp för sitt barn. Till slut fick eleven kontakt med vården och mår i dag mycket bra. Så våga och orka hålla i.
Det andra exemplet handlar om en elev där en klasslärare uppmärksammade ett självskadebeteende. Läraren tog kontakt med kollegor och tillsammans försökte de skapa en tydligare bild av elevens situation. De uppmärksammade då även andra beteenden som väckte oro, bland annat kring ätandet.
Lärarna kopplade in elevhälsoteamet och bjöd in vårdnadshavarna till möten. Personalen hade regelbunden kontakt med eleven genom stödsamtal och arbetade aktivt för att stärka och uppmuntra hen.
Det som hade kunnat utvecklas till en mycket svår situation blev i stället en vändpunkt, tack vare lärarens tidiga upptäckt och samarbetet mellan personalen.
