Nyheter
NYHET

När ätstörningen var som starkast fanns det nästan ingenting kvar av mig.

I projektet Våga prata om ätstörningar möter vi både unga och vuxna som varit nära de utmaningar som kommer med en ätstörning. Tillsammans visar deras berättelser hur språk, kunskap och närvaro kan göra skillnad.

Här delar Martin Skålander sin berättelse om hur det började, vad som hjälpte och vad han önskar att vuxna hade förstått tidigare. Martins erfarenhet ger värdefulla tips till vuxna om hur man kan finnas där på ett stödjande sätt.

  1. När började du själv märka att något inte stod rätt till – och hur tog det sig uttryck?

-Allt började när jag var 15 år. Jag började springa en hel del som motionsträning och det var fantastiskt roligt. Att se förbättrade resultat på sin standardslinga efter varje träningspass är en otrolig känsla. Särskilt för mig, som baserade mycket av mitt självvärde på prestation.

När jag blev snabbare började jag googla vad man bör äta i samband med träning. Mycket protein, tydligen. Olika dieter föreslogs. Ät det här – men absolut inte det där. Jag hamnade i näringslärans djungel och lade väldigt mycket tid på att navigera i den.

Eftersom jag hela tiden ville prestera bättre visste jag att jag behövde vara disciplinerad med mitt tränings- och matschema. Den roliga träningen blev plötsligt tvångsträning. Maten blev mer och mer strikt. Helt plötsligt befann jag mig i en spiral av extrem träning och kaloriunderskott.

Den första gången jag tydligt uppmärksammade att något inte stod rätt till minns jag väl.

Jag och mina kompisar skulle hem till mig efter skolan för att plugga och äta middag tillsammans. Redan tidigt på dagen kände jag stress och lätt panik eftersom jag var tvungen att få in dagens träningspass på något sätt.

Jag tog tåget hem två timmar tidigare än mina kompisar, trots att vi alla skulle hem till mig senare – enbart för att kunna klämma in en mil i löpspåret. När de väl kom och det blev dags för middag kom hämtpizza upp på tapeten. Jag fick total panik. Tryck över bröstet. Hög puls. Det här får jag absolut inte äta. Det här är inte “rätt” mat. Det här är inte vad internet säger att man ska äta för att vara slimmad och stark. Jag började googla under bordet så att ingen skulle se. “Hälsosammaste pizzan”. “Pizzan med minst kalorier”. “Nyttigaste man kan äta som hämtmat”. Det slutade med att mina kompisar beställde pizza och jag sa att jag “inte var så hungrig” och tog en skål havregrynsgröt i stället.

Dagen efter vaknade jag upp klarsynt. Vad hade egentligen hänt? Så här vill jag inte leva. Jag visste inte att det var en ätstörning, men jag visste att något var fel. Jag googlade tillsammans med mina föräldrar och det slutade med att vi skickade en egenanmälan till Stockholms centrum för ätstörningar.

 

  1. När började du förstå att det handlade om en ätstörning, och hur kändes det att sätta ord på det?

-När jag skickade in min egen anmälan visste jag fortfarande inte att det var en ätstörning. Det var inget jag eller mina kompisar pratade om. Psykisk ohälsa var inget jag tidigare hade upplevt.

När de sa att det handlade om en ätstörning – och anorexi – kände jag mig missförstådd. Anorexi? Jag? En 16-årig kille som bara ville bli starkare genom att fokusera lite extra på hälsosam och proteinrik mat?

Det var en total brist på självinsikt kring hur destruktivt mitt beteende faktiskt var. Jag – eller kanske snarare ätstörningen – hade en helt skev bild av verkligheten. Tanken att jag av alla skulle ha anorexi kändes omöjlig.

 

  1. Vilka tidiga signaler tycker du att vuxna runt dig missade eller inte tog på allvar?

-Jag klandrar ingen för att de missade signaler. Jag var 15 år och satt mycket framför datorn. På pappret är det ju bara positivt om ens 15-åring börjar springa och äta lite “nyttigare”.

De flesta klarar av det utan att utveckla en ätstörning. Eftersom jag själv fångade upp att något var fel väldigt tidigt i processen tycker jag att mina föräldrar var extremt lyhörda och duktiga på att ta det på allvar.

Det hade annars varit lätt att avfärda det eller bara säga: “Försök att äta lite mer.”

 

  1. Hur kände du inför att prata med någon om hur du mådde? Vad gjorde det lättare eller svårare?

Det var svårt att prata om hur man mådde. När man konstant har ljugit för vuxna, anhöriga och vänner blir det svårt att ha en ärlig konversation om sitt mående.

Det blir extra svårt när man själv inte riktigt vet hur man mår, eftersom man lever i en dualitet mellan ätstörningen och sitt riktiga jag. Jag kunde nog aldrig riktigt förklara hur jag mådde – för jag visste inte.

Det mesta blev lögner. “Jag mår bra.” “Jag ska kämpa.” “Jag mår dåligt men jag ska försöka bli frisk.”

Vem var det egentligen som talade?

När jag till exempel låg inlagd på heldygnsvård och sa till mina anhöriga att jag levde i ett helvete och ville ut – var det ätstörningen som ville ha tillbaka kontrollen? Eller var det mitt riktiga jag som inte ville vara inlåst när alla kompisar var ute och levde sina liv?

Jag pratade ofta om hur jag mådde och var öppen kring det. Men jag tror att jag förnekade hur allvarligt det faktiskt var. Man vill aldrig erkänna att det går dåligt. Man vill ge intrycket av att man är på väg att bli bättre. Det blir lättare så. Förmodligen för att ätstörningen då slipper motargument.

 

  1. När ätstörningen var som starkast – vad i andras sätt att prata kändes hjälpsamt, och vad gjorde inte det?

-När ätstörningen var som starkast fanns det nästan ingenting kvar av mig. Men trots det betydde det mycket att ha anhöriga och vänner som hörde av sig. Som frågade hur jag mådde. Hur det gick.

Man känner sig sedd, omtyckt och inte bortglömd – vilket annars var min konstanta känsla. Ensam och bortglömd.

Eftersom jag var i behandling fokuserade mina närstående mer på mitt psykiska mående än på det praktiska. Det var frågor om hur jag mådde – inte om jag hade gått upp i vikt. Det var väldigt skönt. Det blev färre bråk och argument.

Det allra bästa var att många av mina kompisar inte särbehandlade mig bara för att jag var sjuk. Det var samma snack som förut. Jag var fortfarande en i gänget.

Jag tror att det fungerade just för att jag redan fick professionell hjälp. Mina kompisar skulle aldrig kunna “göra ett bättre jobb än vården”. Deras roll var att vara mina kompisar, inte mina behandlare.

 

  1. Fanns det någon som hjälpte dig på ett särskilt bra sätt? Vad gjorde skillnad?

-I efterhand kan jag se att det som hjälpte mest var att mina närstående verkligen lyssnade. Även om man inte fullt ut förstår vad personen går igenom betyder det mycket att försöka förstå.

Att lyssna kravlöst, utan att kritisera eller ifrågasätta, även om man inte håller med – det betyder mycket.

Att fortsätta bjuda in till sammanhang gjorde också stor skillnad. Även om ätstörningen sa nej till fika, filmkvällar eller att gå ut, kände man sig ändå inkluderad när någon frågade. Man kände sig inte övergiven.

Jag vet att jag måste ha varit otroligt frustrerande att ha nära. Jag ljög konstant, hade noll energi och tackade nästan alltid nej. Men att de fortsatte försöka betydde mer än jag då kunde visa.

 

  1. Fanns det reaktioner eller beteenden som inte hjälpte, eller som kändes fel för dig?

– Jag vet att ätstörningen tog avstånd från några av mina allra bästa vänner eftersom de ville hjälpa “för mycket” genom att utmana mig.

Jag är tudelad här. De som dubbelkollade om jag verkligen hade ätit lunch, som genomskådade mina lögner och såg till att jag följde vårdplanen – de gjorde nog helt rätt på lång sikt. Kanske är det en del av varför jag blev frisk.

Men det blev bråk. Argument. Jobbiga konversationer. Ätstörningen protesterade: Varför ska de lägga sig i min vårdplan? Varför ska de övervaka mig? Särbehandla mig?

Där och då stötte jag bort de vänner som utmanade mest. Det är sorgligt. Att jag stötte bort dem som kanske brydde sig allra mest – och som kanske är en del av anledningen till att jag finns här i dag.

 

  1. Vilka små saker i vardagen betydde mer än man kanske kan tro?

-Vardagligheten. När man kunde ha en dag utan att känna sig ätstörd.

Det kunde vara att hälsa på släkten, gå på bio, ta en promenad, gå på konsert – vanliga aktiviteter där man för en stund kände sig helt vanlig. När man fick en glimt av hur livet är utan ätstörningen, när tankarna för en stund riktades bort från mat och träning.

Jag vet att det är svårt, eftersom en ätstörning gärna smyger sig in överallt, ljuger och försöker undvika att bli synliggjord.

 

  1. Vad önskar du att vuxna hade sett, förstått eller sagt tidigare?

-Jag kunde inte ha önskat bättre vuxna i min närhet. Mina föräldrar var aktiva i min behandling och stod kvar vid min sida trots att ätstörningen behandlade dem väldigt illa.

Mina lärare hade full förståelse och satte mitt mående i första rummet. Min skolgång anpassades för att jag skulle kunna bli frisk.

Däremot önskar jag att vuxna – och samhället i stort – pratade mer om psykisk ohälsa och ätstörningar hos killar. Jag kom in i öppenvården utan att ens veta vad en ätstörning var. Jag kände mig fruktansvärt ensam, förvirrad och missförstådd.

Om jag hade haft mer kunskap om vad en ätstörning är och vad som kan trigga den, kanske jag aldrig hade hamnat där från början.

 

  1. Om du fick ge ett råd – både till vuxna och till andra unga i liknande situation – vad skulle du vilja säga?

– Sök hjälp. Om du som vuxen ser att ditt barn kämpar med tankar kring mat eller träning – sök hjälp. Om du själv märker att du har de här problemen – sök hjälp.

Det finns egentligen bara två möjliga utfall när man skickar in en egenanmälan till en ätstörningsklinik. Antingen får man höra att man inte är sjuk och inte behöver behandling. Eller så får man hjälp för de besvär man faktiskt har. Det är en win-win. Better safe than sorry.

Ju längre man väntar med behandling, desto svårare blir det att bli frisk.

Det är inte värt att vänta.