Nyheter
NYHET

Här svarar psykoterapeut och forskare Sanna Aila-Gustafsson på vanliga frågor från föräldrar och delar konkreta råd för att skapa trygga samtal i vardagen. 

 

  1. Varför är det svårt för föräldrar att prata om mat, kropp och ätstörningar? 

Det är svårt eftersom ämnet ofta väcker en oro för att säga fel eller förvärra ett eventuellt problem. Barn och unga beskriver dessutom att skam och jämförelser (till exempel via sociala medier) påverkar hur de tänker kring sin kropp, vilket gör samtalet känsligt och att det är lätt att det blir ”stelt”. 

Många föräldrar är rädda för att ”säga fel sak” eller förstärka problemet, vilket också gör tröskeln hög, och många föräldrar idag tänker att barnen behöver få prata med någon utomstående.  

Men man ska inte vara alltför orolig för att samtalet blir stelt. Det är helt naturligt att känna sig osäker när man rör sig utanför sin komfortzon och att som förälder visa att man kan och får prata om saker även om det blir osäkert och trevande är viktigt.  

Man behöver lita på att om något blir fel eller konstigt så kan man prata om det också. 

 

  1. När är ett bra tillfälle att börja prata – bör man vänta tills man är orolig?

Det är bra att prata om mat, kropp och vikt även utan en konkret oro. Att regelbundet fråga hur barnet har det, och om det till exempel pratas om sådant i kompisgruppen, gör det lättare att ta upp ämnet om oro skulle uppstå senare. 

Tidiga samtal kan förebygga att negativa tankar växer sig starka. Barn beskriver ofta att de behöver någon som lyssnar tidigt, redan innan problemen syns. 

Samtidigt bör man inte prata utifrån ett orosperspektiv om det inte finns en tydlig anledning. Jag tycker inte man ska förutsätta att det finns ett problem om barnet vid enstaka tillfällen inte äter upp, eller om barnet frågar något om kost eller säger något om sin kropp. Då kan man istället visa nyfikenhet och fråga varför barnet undrar eller hur barnet tänker.  

Det är viktigt att komma ihåg, att de flesta ungdomar någon gång funderar kring kropp och vikt – utan att det innebär ett problem. 

  1. Hur kan man öppna ett samtal på ett naturligt sätt i vardagen?

Välj en lugn situation och undvik att ta upp frågor om ätande direkt vid matbordet. 

Utgå gärna från konkreta observationer:
“Jag har märkt att du verkar trött och nedstämd på sistone …”
“Jag har lagt märke till att du har börjat ta promenader på ett sätt som du inte gjort tidigare …” 

Förutsätt inte att du redan vet svaret. Lyssna öppet. 

Om barnet beskriver tankar, känslor eller beteenden som oroar dig så lyssna färdigt först, och sätt sedan ord på vad som bekymrar dig.  

”Det låter som att du har en medveten tanke om att du vill ändra på hur du äter och rör på dig. Och det är såklart inte fel i sig, men jag reagerar lite på när du berättar att…” 

”Det är inte saker som du behöver tänka på, vi som föräldrar tar ansvar för att du har hälsosamma vanor…” 

Visa att du vill förstå – inte kontrollera. 

  1. Vanliga fallgropar för föräldrar

Kontroll istället för omtanke 

När man blir orolig är det lätt att börja ställa krav på ett sätt som uppfattas som kontroll. Det är helt ok att sätta gränser, men det är viktigt att motivera dem på ett omtänksamt sätt, och rama in dem så att den unga förstår att de utgår från omtanke.  

“Jag förstår att du blir besviken och att du vill ha en större frihet att kunna äta hos kompisar. Det vill vi också. Men just nu behöver du äta hemma så att vi kan stötta dig och veta att du får i dig det du behöver. Det är vårt ansvar som föräldrar att se till att du har bra rutiner och att du får i dig mat. Du får självklart bjuda hem dina kompisar att äta hos oss i stället.” 

Att avfärda som ”tonårsfas”  

Det är framför allt viktigt att inte uttrycka sig så inför barnet/ungdomen. Det är förminskande och visar inte respekt för den unges upplevelse.  

Det är viktigt att som förälder ha med sig att vissa problem är tillfälliga ”tonårsproblem”, men det betyder inte att de är mindre allvarliga eller viktiga för din tonåring i stunden. Det här gäller inte bara ätproblem, utan att lyssna, visa respekt och inte förminska din ungdoms oro och funderingar, vad det än gäller, är ett bra sätt att bygga förtroende och att bli inbjuden i hens liv, både med stora och små orosmoln.  

Att ge snabba lösningar i stället för att lyssna 

Låt barnet prata till punkt. Bekräfta känslan innan du ger råd. 

Att bli lyssnad på är ofta viktigare än att få en lösning direkt. 

Att prata mycket om utseende eller “nyttig/onyttig” mat i familjen 

Ett stort fokus på vikt, utseende eller “rätt” mat kan förstärka oro. 

Om din ungdom tar upp problem kring utseende och vikt så är det viktigt att din respons inte handlar för mycket om ”Nejdå, du är jättefin/du är inte tjock osv”. Eller om ungdomen säger att man inte kan äta vissa saker, att då svara med att ”Jo, men den här innehåller xxx, och det är jättenyttigt”.  Den typen av respons signalerar att det som ungdomen stressar över är precis så viktigt som ungdomen tycker.  Naturligtvis får man säga att en ungdom är fin som hen är, och att maten som serveras är bra och hälsosam, men det är viktigt att även förmedla och ifrågasätta fokuset på att vara smal/fin, äta rätt, att betona att du är mer intresserad av att prata om andra kvaliteter.  

Som att vara en bra kompis, att vara omtänksam, att vara ärlig. Självklart är det viktigt med bra matvanor, men det är vi vuxna runt omkring barn och unga som ansvarar för att de får en tillräckligt varierad och hälsosam kost.  

Svara hellre:
“Jag blir bekymrad när jag hör att du lägger så mycket energi på det här. Jag vill att du ska kunna fokusera på sådant som är viktigt för dig och som får dig att må bra.” 

  1. Hur balanserar man mellan att visa oro och att lyssna utan att pressa?

Visa värme, lugn och omsorg utan att anklaga. Du kan säga att du är orolig, men utan att kräva svar direkt. 

Undvik att fastna i rätt och fel. Visa att du vill förstå barnets perspektiv. 

Samtidigt har du ett ansvar som förälder. och en rättighet och skyldighet att sätta gränser och ramar. Om ungdomen ställer krav på att familjens maträtter ska förändras, kan du, istället för att gå in i en argumentation om rätt och fel, sätta en gräns där du som vuxen förklarar att när du lagar maten hemma har du ansvar för den, för att det ska vara tillräckligt hälsosamt och varierat. Att du är öppen för andra förslag andra måltider men när du lagar bestämmer du hur den lagas.  

Det går att sätta gränser utan att kräva att barnet håller med. 

Tydlighet och omtanke kan gå hand i hand. 

  1. Vad kan man göra om barnet inte vill prata alls?

Till en viss gräns gäller: ge inte upp – fortsätt fråga hur barnet mår på ett vänligt sätt. Upprepa att du finns och att du kan lyssna när hen är redo. 

Men om ditt barn inte vill prata och du ser att det finns saker som du som förälder behöver känna till, veta eller förstå för att kunna fullgöra ditt föräldraansvar så behöver du klargöra att du ansvarar för barnets hälsa och säkerhet, och att om ni inte kan prata och samarbeta så behöver du ta hjälp av andra samhällsinstanser.  

Om barnet fortsätter att förneka och beteendeförändringarna är tydliga kan du som förälder ta ansvar och boka en tid i vården ändå.  

Du behöver också prata med ungdomen om att föräldrar har ett ansvar för sina barns hälsa och utveckling, och det är därför inte ”frivilligt” att berätta om saker som kan vara viktiga och som påverkar ens liv eller hälsa.  

Betona att om ungdomen inte vill/kan prata med dig så behöver du försäkra dig om att någon annan vuxen person känner till problemen och kan hjälpa ungdomen att bedöma vad som behöver göras. Fråga ungdomen vem hen kan prata med. Kanske någon i släkten eller i skolan. Var också tydlig med att den ungdomen pratar med måste få berätta för er föräldrar om det finns problem som är allvarliga. Detta ska du förstås inte göra över små saker, men om du upplever att ditt barn håller på att utveckla ett allvarligt problem (med ätande eller annat) så är det viktigt att ungdomen förstår att du har en lagstadgad skyldighet att sörja för ditt barns hälso- och välmående. Och då behöver du känna till viktiga saker i ungdomens liv.  

Om situationen är allvarlig kan du också kontakta socialtjänsten och beskriva att du är orolig för ditt barn, men att hen inte släpper in dig och att du har svårt att fullfölja ditt föräldraansvar när du inte vet hur barnet har det.  

  1. Hur pratar man om kropp och mat på ett sätt som stärker, inte stressar?

Fokusera på kroppens funktion: att orka, leka, tänka och återhämta sig. 

Lyft att alla kroppar ser olika ut och undvik jämförelser. 

Prata om mat i termer av energi och välmående, snarare än “bra” och “dålig”.  

Var medveten om hur du själv pratar om dig själv och andra.  

  1. Formuleringar som fungerar bra i svåra samtal

“Jag har märkt att … och det gör mig orolig. Hur har du det egentligen?” 

“Du har inte gjort något fel. Många känner så här, och det går att få hjälp.” 

“Jag vet att vi kan se olika på det här, men som förälder behöver jag ta ansvar för att du mår bra.” 

“Jag finns här när du vill prata. Du behöver inte bestämma något nu.” 

  1. Hur kan föräldrar hantera sin egen oro så att den inte tar över samtalet?

Om du märker att din oro gör att du har svårt att prata om saken på ett lugnt och sakligt sätt behöver du ta hjälp och stöd. För om din ungdom upplever att du inte ”håller” för att prata med så riskerar du att ungdomen undviker att prata med dig, eller får ökad press över att oroa dig.  

  • Läs på, kunskap minskar osäkerhet 
  • Ta hand om din egen återhämtning – många föräldrar vittnar om att det är avgörande för att orka.  
  • Prata med andra vuxna (vän, partner, vårdkontakt) så att barnet inte får bära din oro. 
  • Sök eget stöd, via patientföreningar, anhörigföreningar, vänner eller vården.  
  • Var noga med barnets integritet. Var också ärlig: om du behöver stöd, förklara varför. 

Du behöver också bli buren ibland – för att kunna bära ditt barn. 

  1. Tre konkreta råd till föräldrar
  2. Reagera tidigt – men lugnt

Vänta inte tills problemet är stort – små tecken är viktiga. 

  1. Lyssna mer än du pratar

Utgå från beteenden du sett, ge lugn, värme och tid.  

  1. Sök stöd – du behöver inte lösa allt själv

Våga ta emot stöd och hjälp, och uttryck din oro. Men var noga med att inte uttrycka dig i forum eller på sätt som kränker din ungdoms integritet.  

  

Läs mer