Samtalsstöd
Introduktion till samtal vid oro för ätstörning
Att prata med ett barn eller en ung person som man är orolig för kan kännas svårt och osäkert. Många vuxna är rädda för att säga fel saker, göra situationen värre eller mötas av motstånd. Samtidigt kan just ett omtänksamt samtal bli ett viktigt första steg mot att barnet eller den unga känner sig sedd och mindre ensam.
Innan du tar upp din oro kan det vara hjälpsamt att stanna upp och fundera över vad det är du faktiskt har lagt märke till.
Försök att utgå från konkreta observationer snarare än tolkningar eller antaganden. Har du sett förändringar över tid? Finns det situationer eller beteenden som återkommer? Vad är det som gör dig orolig?
Det kan också vara värdefullt att läsa på om ätstörningar och psykisk ohälsa för att bättre förstå vad barnet eller den unga kan gå igenom*. Ju mer kunskap du har, desto tryggare kan du möta personen med lugn, förståelse och tålamod.
När du väl öppnar samtalet försök att göra det med värme, respekt och omtanke. Visa att du vill förstå, inte kontrollera eller döma. Du behöver inte ha alla svar eller veta exakt vad du ska säga. Det viktigaste är att du vågar fråga och visar att du bryr dig.
Hur du kan agera beror på vilken relation du har till barnet eller den unga personen. Du kanske är förälder, syskon, tränare, lärare, vän eller annan viktig vuxen. Oavsett roll kan du göra skillnad genom att lyssna, finnas där och visa att du tar oron på allvar. Ibland innebär det också att sätta tydliga ramar och hjälpa personen att få stöd vidare.
Försök att välja ett lugnt tillfälle för samtalet, där ni kan prata ostört och utan stress. Svåra frågor blir ofta lättare att närma sig när situationen känns trygg och avspänd.
Kom också ihåg att samtal om mående och ätstörningar sällan blir “färdiga” på en gång.
Det kan ta tid innan någon vill eller orkar berätta. Ibland öppnar en enda fråga upp för vidare samtal, ibland behövs flera försök över tid.
Om personen inte vill prata just då kan det ändå betyda mycket att veta att du fortsätter finnas där.
Frågorna och exemplen är tänkta som ett stöd för att hjälpa dig att komma igång och ta samtalet vidare. De är inte tänkta att följas steg för steg och kan användas var för sig eller kombineras beroende på relation, situation och var ni befinner er i samtalet.
Det finns inget “perfekt” sätt att göra det på. En dag räcker en enda fråga för att öppna upp, en annan dag behövs flera. Se dem som möjliga öppningar till dialog, och som hjälp att våga stanna kvar i samtalet även när det känns svårt. Det viktiga är inte att få alla svar direkt, utan att barnet eller den unga vet att du finns där och kommer att fortsätta visa ditt stöd, även över tid.
Det är vanligt att barnet eller den unga först inte vill prata, blir irriterad eller avfärdar din oro. Det betyder inte att du gjort något fel. Att du vågar fråga och visar omtanke är betydelsefullt även om du inte märker det direkt.
Och kom ihåg: du behöver inte bära ansvaret ensam. Ta gärna stöd av andra vuxna, och om oron växer eller situationen känns för svår, tveka inte att söka professionell hjälp*. Samtliga har specialistkompetens inom området ätstörningar – så att du kan känna dig tryggare i att våga fråga och prata.
Samtalsstöd
INGÅNGAR TILL ETT SAMTAL GENOM GENERELLA FRÅGOR
Fokusera på närvaro – inte problemlösning
Här handlar det inte om att komma till ”problemet”, utan om att skapa kontakt.
”Hur har du haft det den senaste tiden?”
”Hur tycker du att du mår?”
”Vad känns bra just nu?”
”Vad känns jobbigt?”
”Hur är det i skolan / med kompisar / på sociala medier?”
”Är det några situationer som känns extra svåra?”
Och häng på svaren med följdfrågor: ”Vad är det som känns bra/jobbigt/svårt?”
Små samtal kan leda till stora – pressa inte fram djup direkt.
UTFORSKA MÅENDE OCH FÖRÄNDRINGAR
Stanna kvar och fördjupa
”Har du själv märkt någon förändring i hur du mår?”
”Hur är din ork och energi just nu?”
”Är det mycket tankar som snurrar?”
”Finns det något du oroar dig mycket för?”
”Känner du stress eller press – från dig själv eller andra?”
Lyssna färdigt.
Undvik att komma med lösningar för snabbt.
INGÅNGAR TILL ETT SAMTAL UTIFRÅN KONKRETA BETEENDEN, INTE TOLKNINGAR
Förslag på formuleringar
“Jag har lagt märke till att…”
“Jag har tänkt på en sak…”
“Jag upplever att…”
“Jag känner att…”
“…och det gör mig lite orolig.”
“…och jag skulle vilja veta mer om hur du mår.”
Exempel:
“Jag är orolig för dig och skulle vilja förstå mer hur du har det kring mat/träning/ just nu.”
“Jag har lagt märke till att du hoppar över lunchen ibland.”
“Jag har lagt märke till att du kanske äter mindre än tidigare.”
“Jag har hört att du säger att du känner dig tjock eller ful.”
“Jag ser att du tränar mer än tidigare.”
“Jag tycker att du verkar trött och har mindre energi än vanligt.”
“Det jag ser gör mig orolig för att du kanske inte får i dig det du behöver.”
”Jag upplever att du inte verkar vilja äta tillsammans med oss lika ofta längre.”
”Jag upplever att du inte är med dina kompisar lika mycket längre.”
Pausa här. Låt barnet svara. Lyssna utan att fylla i.
UTFORSKA ÄTSTÖRNINGSNÄRA TANKAR OCH BETEENDEN
Här blir du gradvis lite mer konkret – med omsorg och respektfull ton. Hjälp barnet att reflektera utan att styra.
”Känns det som att du tänker mycket på mat just nu?”
”Känns det som du tänker mycket på ditt utseende just nu?”
”Hur känns det för dig i samband med måltider?”
”Finns det mat som du undviker att äta?”
”Är det jobbigt att äta tillsammans med andra?”
”Hur känns det i dig efter att du har ätit?”
”Känns det viktigt att ha kontroll över vad eller hur mycket du äter?”
”Blir du stressad om det inte blir som du tänkt med mat?”
”Hur tänker du kring din kropp just nu?
”Är du ofta kritisk mot dig själv/hur du ser ut?”
”Känns det som att du ibland behöver kompensera för det du ätit genom att röra dig mer eller hoppa över nästa måltid?”
”Finns det tillfällen när det känns svårt att sluta äta, även om du egentligen inte vill fortsätta?”
”Känner du att du måste röra på dig efter att du har ätit?”
”Är det jobbigt för dig om du inte kan gå och träna?”
Håll fokus på upplevelse och funktion, inte vikt eller utseende.
ÖPPNA UPP FÖR BARNETS EGNA TANKAR OM DET SOM ÄR SVÅRT
Gå varsamt fram – utan att förstärka fokus på utseende.
”Är det några speciella situationer som känns svåra för dig”?
”Vad brukar hjälpa när du mår dåligt?”
”Vad hjälper dig när du är ledsen eller orolig?”
”Om din bästa kompis mådde så här, vad skulle du
vilja säga till den?”
Hjälp barnet att se mönster – utan att styra svaren.
VAR ETT STÖD I STUNDEN
Visa att du finns kvar oavsett svar och reaktion.
”Är det något jag kan göra för dig just nu?”
”Jag lyssnar gärna om du vill berätta?”
”Hur hjälper jag dig på bästa sätt?”
”Vill du prata mer nu eller en annan gång?”
“Ursäkta att jag tjatar men det är så viktigt för mig att du mår bra.”
”Vi kanske ska ta en paus nu. Får jag ge dig en kram?”
“Det verkar som att det här är svårt för dig.”
”Det låter som en väldigt svår situation.”
”Jag kanske inte fullt ut förstår hur det känns för dig, men jag vill försöka.”
”Jag kan föreställa mig att det här känns svårt.”
“Jag märker att det här påverkar dig mycket.”
Viktigt:
“Jag finns alltid här för dig.”
”Du behöver inte vara ensam i det här.”
”Jag finns kvar här även när det känns svårt.”
”Jag är här för dig.”
Det här samtalet tar ofta tid och du kommer behöva återkomma till det flera gånger. Att stå kvar och inte ge upp är ofta den avgörande vägen framåt.
NÄR ORO FINNS KVAR ELLER EN PROBLEMATIK BEKRÄFTAS
Här skiftar du från samtal till handling. Du tar ansvar som vuxen, avlastar barnet, sätter ord på läget och söker den hjälp som behövs.
“Det här kan kännas jobbigt att prata om men det är viktigt för att jag ska förstå mer och för att du ska kunna må bättre.”
“Jag är fortsatt orolig och vill att du ska få mer stöd.”
”Ursäkta att jag är tjatig men för mig är det viktigt att du mår bra.”
”Jag kommer fortsätta finnas här för dig, men jag tror också att vi behöver ta hjälp av någon mer. Det här är inget vi behöver hantera ensamma.”
“Det här är inget du behöver klara själv.”
“Vi behöver ta hjälp av någon som kan det här.”
“Jag kommer att vara med dig i det.”
”Såhär jobbigt som du har det nu ska man inte behöva ha det.”
”Just nu ser jag att du inte mår bra och vi behöver få hjälp.”
Att ta hjälp är inte ett misslyckande, utan ett sätt att ta situationen på allvar.
HÄR KAN DU FÅ STÖD OCH HJÄLP ATT KOMMA VIDARE
Om du är orolig för att ditt barn kan ha en ätstörning är det viktigt att söka stöd och rådgivning så tidigt som möjligt. Du behöver inte vara säker på att det handlar om en ätstörning för att ta kontakt – oro är en tillräcklig anledning att be om hjälp.
Vilket stöd som finns kan se olika ut beroende på var i landet ni bor. Ett bra första steg är att kontakta 1177 eller skolans elevhälsa för att få vägledning om vart ni kan vända er för vidare bedömning och stöd.
1177.se
Skolans elevhälsa (t e x skolsköterska eller kurator)
Ungdomsmottagning
Vårdcentral
Barn- och ungdomspsykiatri (BUP)
Specialiserad ätstörningsvård
Om du upplever att ni inte får den hjälp ni behöver direkt – ge inte upp. Det kan ibland krävas flera kontakter innan man hittar rätt stöd. Fortsätt söka hjälp om oron kvarstår. Att du som vuxen fortsätter att agera kan göra stor skillnad för att ditt barn ska få stöd i tid.
