Vanliga frågor om ätstörningar
Det är många som har frågor och funderingar kring ätstörningar. Här har vi samlat svar som kan ge ökad kunskap och vägledning.
-
Måste man vara underviktig för att ha en ätstörning?
Överläkare Monika Fored svarar:
Nej, man kan vara underviktig, normalviktig eller överviktig och ha en ätstörning. En ätstörning syns oftast inte utanpå en individ. Det finns ju många ätstörningsdiagnoser och för vissa av dessa är kroppsvikten kopplad till diagnoskriterierna, t ex vid anorexia nervosa, där ett av kriterierna är undervikt samt vid atypisk anorexia nervosa där ett kriterium är viktnedgång, även om kroppsvikten fortfarande är inom hälsosam viktnivå. Vid ARFID – undvikande och restriktiv ätstörning kan begränsat matintag ibland leda till undervikt, men inte alltid.
Det finns fortfarande en hel del myter och felaktiga uppfattningar om det här med viktnivå och ätstörning och det kan säkert vara så att en del ätstörningsproblematik missas för att en vårdgivare fortfarande har uppfattningen att behandlingskrävande ätstörning handlar om underviktiga patienter. Därför är det ju så viktigt att sprida kunskap om detta.
-
Min son säger att maten är det enda han kan kontrollera – betyder det att han har en ätstörning?
Professor Ata Ghaderi svarar:
Det kan vara ett tecken, men det behöver inte nödvändigtvis betyda att det rör sig om en ätstörning.Det finns andra typer av svårigheter i förhållandet till mat, ätande och kroppen som inte uppfyller kriterierna för en ätstörning, men som ändå kan påverka individens livskvalitet och mående. Om upptagenheten kring mat, ätande eller kroppen blir stor kan det vara en god idé att söka en professionell bedömning och – vid behov – få hjälp och vägledning.Att uppleva att maten är det enda man kan kontrollera stämmer egentligen aldrig fullt ut i verkligheten. Snarare handlar det ofta om en känsla av att just detta är ett område där man kan prestera i nivå med de krav man ställer på sig själv. Vid till exempel anorexia nervosa finns ofta en förmåga att kunna skjuta upp belöning och stå emot impulser. Den förmågan riktas då mot mat och ätande. Det kan ge en stark känsla av kontroll, eftersom man utnyttjar en verklig styrka hos sig själv.Samtidigt skulle samma förmåga kunna riktas mot andra delar av livet. Problemet är att ätstörningen lätt tar över allt mer. Svälten begränsar perspektivet och gör att man tappar både lust och energi att ägna sig åt andra saker.När det gäller varningssignaler är det oftast en kombination av flera faktorer. För en utomstående kan det vara svårt att avgöra vad som är vad, men några tecken som ibland förekommer är till exempel viktnedgång, stark upptagenhet av mat och ätande, irritabilitet, social isolering, att man börjar utesluta olika livsmedel eller hela livsmedelsgrupper, överdriven träning, att stora mängder mat ibland försvinner, lukt av kräkningar eller återkommande toalettbesök efter måltider. Andra tecken kan vara frusenhet, trötthet eller minskad energi.Enstaka sådana tecken behöver inte betyda att det finns en ätstörning, men om flera av dem uppträder samtidigt eller över tid kan det vara klokt att ta det på allvar och söka professionell rådgivning. -
Jag tror min son har en ätstörning, men det är väl bara tjejer det drabbar?
Dr Ulf Wallin svarar:
Nej, så är det inte. Det är vanligare att tjejer drabbas men killar drabbas också och då får de lika uttalade symtom och svårigheter. Vi har svårare att uppmärksamma ätstörningar hos killar då vi inte förväntar oss att de skall drabbas.
-
Hur pratar jag om en misstänkt ätstörning utan att göra allt värre?
Professor Ata Ghaderi svarar:
Om det är möjligt kan det vara bra att först göra lite fler och mer noggranna observationer. Försök se om de svårigheter du uppfattar återkommer i olika situationer och sammanhang. Fundera också på om det kan finnas andra problem bakom de tecken du ser. Försök skaffa dig en så tydlig bild som möjligt av vad problemen verkar handla om.Om dina observationer ändå gör att du misstänker en ätstörning, eller ser en risk för att en sådan håller på att utvecklas, kan du ta upp det som något som bekymrar dig.Utgångspunkten bör vara omtanke och en vilja att vara ett stöd om det finns svårigheter.Det är mycket vanligt att känna oro inför att ta upp ett sådant samtal. Många är rädda för att säga fel, såra personen eller inte veta hur de ska svara om samtalet blir svårt. En annan vanlig rädsla är att personen ska reagera negativt och att relationen ska påverkas. Det kan ibland också bli så i stunden. Samtidigt berättar många som haft en ätstörning i efterhand att de är tacksamma för att någon såg vad som pågick, vågade ta upp det och försökte hjälpa.För att känna sig tryggare i samtalet kan det därför vara bra att läsa på lite om ätstörningar i förväg.Innan man tar upp sin oro kan det också vara klokt att tänka igenom några saker: Vilken relation har jag till den här personen? Hur stark är vår relation och hur kan jag formulera mig så att det tydligt framgår att det inte handlar om en anklagelse? Det är viktigt att det märks att det du säger kommer ur omtanke och vilja att hjälpa. Ett bra sätt är ofta att formulera det som en undran, där du berättar om dina observationer och frågar om personen känner igen sig och om du kan vara ett stöd.Det finns också sätt att formulera sig på som gör att samtalet känns mer omtänksamt än anklagande. Det viktiga är att både omtanken och det du är orolig för kommer fram tydligt. Man kan till exempel säga något i stil med:”Jag har tänkt ett tag på att ta upp något som bekymrar mig, men jag har varit lite rädd att det ska bli ett missförstånd eller påverka vår relation. Du vet hur mycket jag bryr mig om dig. Är det okej att jag berättar vad jag har lagt märke till?”Om personen säger ja kan du beskriva dina observationer på ett lugnt och konkret sätt. Till exempel:”Jag har fått intrycket att du har gått ner i vikt och verkar mer trött än tidigare. När vi äter eller fikar tillsammans äter du ofta väldigt lite, och samtidigt berättar du att du tränar mycket. Det gör mig orolig för din hälsa och ditt mående. Jag har läst lite om ätstörningar och börjat undra om det skulle kunna handla om något sådant.”Det kan ibland också hjälpa att hänvisa till erfarenheter från personer man känner som haft liknande svårigheter. Exempel från verkliga personer i ens närhet brukar ofta kännas mer relevanta än exempel från medier, även om det inte heller är fel att nämna sådant man sett eller läst.Samtalet kan avslutas med att du öppnar för dialog och stöd, till exempel:”Jag undrar om du känner igen dig i något av det jag säger, och om det finns något sätt jag kan vara ett stöd. Jag har förstått att det ofta är svårt att ta sig ur sådana här problem på egen hand och att det kan vara svårt att söka hjälp. Jag kanske har missförstått situationen, men du betyder mycket för mig och jag vill inte blunda om jag känner oro.” -
Ätstörningar är väl inte en sjukdom, det måste ju vara något man väljer?
Professor Elisabeth Wentz svarar:
Ätstörningar är psykiatriska störningar och dessa klassas som sjukdomar. Alla kan inte utveckla en ätstörning. En riskfaktor för att insjukna i aneroxi eller bulimi är att man ägnar sig åt bantning, men ca 50% av alla tonårsflickor och 30% av alla tonårspojkar har bantat senaste året och alla dessa insjuknar inte i en ätstörning. Man bedömer idag att det måste finnas en genetisk sårbarhet för att “fastna” i en ätstörning.
-
Kan stress eller ångest leda till en ätstörning?
Leg psykoterapeut Sanna Aila Gustafsson svarar:
Ja. Man brukar prata om en biopsykosocialt orsaksförklaring, och där kan stress och/eller generell ångest absolut vara en faktor. Men det är viktigt att inte utgå ifrån att stress eller ångest som påverkar ätandet är en ätstörning, för det är det inte. Man kan mycket väl till exempel tappa aptiten och gå ner i vikt av stress, utan att det för den skulle är en ätstörning.
-
Är det vanligt att förneka en ätstörning?
Dr Ulf Wallin svarar:
Ja det förekommer. Det kan bero på att man upplever de symtom man utvecklat som tecken på en rimlig livsstil, men också på att man är rädd för att gå mot det ätstörningen får dig att göra då man upplever att det kan bli värre. Till exempel om man inte följer det ätstörningen säger så går man går upp i vikt.
-
Kan en ätstörning komma tillbaka efter att man varit frisk?
Professor Elisabet Wentz svarar:
Ja, man kan återinsjukna i en ätstörning efter att ha friskförklarats. När vi följde upp personer som insjuknat i AN i tonåren efter 18 respektive 30 år kunde vi notera att under 12-årsperioden mellan de två undersökningstillfällena hade var tredje individ haft ett återfall i AN eller i någon annan ätstörning. Den mest kritiska perioden för ett återinsjuknande är dock det första året efter tillfrisknandet.
-
Hur snabbt kan en ätstörning utvecklas?
Skolsköterska Mia Göransdotter Hammar svarar:
En ätstörning kan växa fram på olika sätt. För vissa går det relativt snabbt, under några veckor eller månader, medan det för andra sker mer gradvis över längre tid. Ofta föregås utvecklingen av en period med sämre mående, ångest, stress eller osäkerhet. I början kan de ätstörda tankarna upplevas som en hjälp eller lösning, till exempel som ett sätt att hantera svåra känslor, skapa en känsla av kontroll eller förändra något man inte är nöjd med. Just därför kan det vara svårt att själv förstå att det håller på att bli ett problem.
Det går att bli frisk från en ätstörning och ju tidigare man får stöd och hjälp, desto desto bättre är förutsättningarna att begränsa de negativa konsekvenserna.
-
Är det mitt fel att det blev en ätstörning?
Professor Ata Ghaderi svarar:
Ingen väljer att ha en ätstörning. De som utvecklar en ätstörning har en genetisk sårbarhet och olika miljöfaktorer kan trigga igång den sårbarheten. I samtliga fall tror den drabbade i början att allt är under kontroll och den initiala perioden då man obemärkt glider in i en ätstörning känns oftast bra eller rätt. När sårbarhet får uttryck (t.ex.extrem upptagenhet av tankar på mat, känslan av att behöva röra sig mycket och bränna energi) så har man redan tappat kontrollen, men man tror själv att man fortfarande har kontroll. Det är inte individens fel. Man är sårbar och råkar hamna i omständigheter som leder till en ätstörning.
-
Mitt barn vägrar äta – är det en ätstörning?
Skolsköterska Mia Göransdotter Hammar svarar:
Det är påfrestande när ett barn inte vill äta, men det innebär inte automatiskt att det rör sig om en ätstörning. Barn kan tappa aptiten av många orsaker, som till exempel sjukdom, oro, stress eller andra förändringar i livet. Det är vanligt att aptiten varierar under uppväxten utan att det ligger en ätstörning bakom.
Däremot bör man söka hjälp om matvägran håller i sig en längre tid, om den påverkar barnets vikt, ork eller allmäntillstånd, eller om barnet visar stark ångest kring mat eller rädsla för att gå upp i vikt. Då kan det behöva utredas vidare.
-
Hon ser frisk ut – men maten styr allt. Kan det vara en ätstörning?
Överläkare Monika Fored svarar:
Det kan vara svårt att gissa om någons beteende är tecken på en ätstörning eller är en överdriven strävan att leva sunt och hälsosamt. Upplever du att personens liv styrs av matkontroll på ett tvångsmässigt sätt utan flexibilitet kan det vara tecken på ätstörningsproblematik.
Du bör då ge uttryck för det du sett och det som oroar dig och erbjuda hjälp och stöd att söka behandling.
Det finns ingen exakt gräns mellan en ”hälsosam livsstil” och en ätstörning, men om någon begränsas i livet av ständiga tankar på mat, ätande, kropp och vikt är det stor risk att det handlar om en ätstörning.
Det finns ett begrepp som heter ortorexi, som inte klassas som en ätstörning, men innebär starkt fokus på att äta hälsosamt, ofta också kopplat till ett ökat fokus på en hälsosam kropp och hård träning. Ofta har personer med ortorexi ett inrutat och regelstyrt förhållningssätt till kosten och ätandet, inte som vi anorexi kopplat till viktreglering, utan främst med tanke på matens innehåll och kvalitet. Men det är inte ovanligt att personer med ortorexi successivt utvecklar en ätstörning.
Tidiga tecken på en ätstörning kan vara att personen äter mindre än tidigare, t ex minskade portioner, väljer bort vissa livsmedel eller hoppar över vissa måltider helt. Kanske börjar personen tacka nej till snacks och godis, som hen tidigare gillat.
Det kan också märkas på att personen stannar hemma från sociala aktiviteter, som fika med kompisar, fester och släktkalas. En del börjar kanske granska sig mer än tidigare i spegeln eller kommentera sin kropp. Kanske börjar personen ägna sig överdrivet mycket åt träning. Ett tecken på hetsätningsproblematik kan vara att inköpt mat och godsaker försvinner hemma. Ja, det finns många olika tecken på att någon kan vara drabbad av ätstörningsproblematik.
När man oroar sig för någon vän eller familjemedlems beteende och mående tycker jag alltid att man får uttrycka det. Är man barn eller tonåring bör man också prata med en vuxen om sin oro.
Viktigt att man till den drabbade visar att man bryr sig och att man uttrycker sig på ett omsorgsfullt sätt som inte blir konfronterande.
Oftast blir det bäst att ta upp det beteende eller de situationer man sett och som ger oro. Uttryck gärna att du vill hjälpa till och finnas som stöd. Om personen blir irriterad eller avfärdar dig kan det vara klokt att backa för stunden och återkomma vid senare tillfälle om din oro finns kvar.
I mitt arbete med ätstörningsbehandling har jag många gånger hört personer säga att de önskat att någon sagt att de såg deras ätstörda beteenden. Tystnaden gjorde hos en del att de inte vågade berätta. Jag har också hört andra säga att de blev arga och irriterade när någon påtalade sin oro, men att det i längden ändå var hjälpsamt för att senare våga söka hjälp och behandling.
Hjälp och behandling kan se olika ut beroende på var i landet man bor. Elevhälsan och 1177 kan ofta ge svar på var man bör söka behandlingskontakt. Oftast är det till primärvården, er vårdcentral ni initialt ska vända er till. Där bör någon kunna göra en första bedömning av problematiken och hänvisa vidare till behandlingsinsatser.
-
Hur kan jag ha missat detta, det måste ju vara en ätstörning?
Leg psykoterapeut Sanna Aila Gustafsson svarar:
Ja, det finns situationer där omgivningen kanske missar signaler på beteenden som skulle kunna röra sig om en klinisk ätstörning. Det är framförallt tre olika situationer jag tänker på.
-”Överdrivet hälsofokus”. När en normalviktig person förbjuder sig en massa saker och har orimliga regler kring ätandet och får ångest när dessa regler bryts kan det mycket väl röra sig om en ätstörning.
-Hetsätning. Här missar omgivningen (och personen själv) ofta att det kan röra sig om en klinisk ätstörning, och tänker att man bara har dålig karaktär, eller borde skärpa sig.
-Selektivt och restriktivt ätande kan röra sig om ARFID och kan ibland av omgivningen misstas för vanlig ”kräsenhet” eller att man är bortskämd.