Vanliga frågor om ätstörning

Skolsköterska Mia Göransdotter Hammar svarar:  

 Nej, man kan vara underviktig, normalviktig eller överviktig och ha en ätstörning. 

Professor Ata Ghaderi svarar: 

Det kan vara ett tecken, men det behöver inte nödvändigtvis vara en ätstörning. Det finns andra typer av svårigheter i förhållningssätt till mat och ätande, samt sin kropp som i dagsläget inte är en ätstörning, men som inverkar på individens livskvalitet och mående. Om det finns för stor upptagenhet kring mat och ätande eller kropp kan det vara en god idé att söka en professionell bedömning och vid behov hjälp och guidning. 

Dr Ulf Wallin svarar:  

Nej, så är det inte. Det är vanligare att tjejer drabbas men killar drabbas också och då får de lika uttalade symtom och svårigheter. Vi har svårare att uppmärksamma ätstörningar hos killar då vi inte förväntar oss att de skall drabbas.

Dr Klara Edlund svarar:   

Gränsen går inte enbart vid vad man äter, utan handlar också om hur mycket utrymme fokus på mat och hälsa tar i livet. Strikta matvanor kan ibland framstå som hälsosamma, vilket gör det svårt att märka en smygande förflyttning till något som blir ohälsosamt. Tre områden är särskilt viktiga att uppmärksamma: 1) Påverkanpå funktion. Om matvanor börjar gå ut över relationer,  

studier, arbete eller sådant som tidigare varit viktigt, då är det en varningssignal. Att undvika sociala sammanhang eller sluta med aktiviteter kan vara tecken på en sådan förflyttning: 2) Måendet påverkas av ökad oro kring mat, kropp eller vikt. Sömnen kan försämrats och vardagen kan kännas tyngre. Detta tillsammans med att ständiga tankar på mat som ständigt tar plats ock skapar stress: 3) Flexibilitet där det kan kännas omöjligt att avvika från regler och planering kring mat, ätande och träning. Sammantaget handlar gränsen om hur dina vanor påverkar ditt liv, ditt välbefinnande och de val du gör. Ett viktigt riktmärke är om sättet att äta börjarförsämra livskvalitet, relationer, psykiskt mående eller fysisk hälsa. Då är det inte längre hälsosamt, även om det på ytan kan se så ut.  

Professor Ata Ghaderi svarar:  

Gör lite mer och noggranna observationer först, om det går. Se om de problem som du ser tycks återkomma i flera situationer och sammanhang. Kan det finnas andra problem bakom de tecken du ser?  Skaffa dig en klar bild av problemet verkar handla om. Om du ser tydliga tecken på eller risk för en ätstörning efter observationer kan du ta upp det som något som bekymrar dig och från en ståndpunkt som handlar om omtanke och viljan att vara ett stöd om problem föreligger. 

Professor Elisabeth Wentz svarar:  

Ätstörningar är psykiatriska störningar och dessa klassas som sjukdomar. Alla kan inte utveckla en ätstörning. En riskfaktor för att insjukna i AN eller BN är att man ägnar sig åt bantning, men ca 50% av alla tonårsflickor och 30% av alla tonårspojkar har bantat senaste året och alla dessa insjuknar inte i en ätstörning. Man bedömer idag att det måste finnas en genetisk sårbarhet för att “fastna” i en ätstörning. 

Leg psykoterapeut Sanna Aila Gustafsson svarar: 

Ja. Man brukar prata om en biopsykosocialt orsaksförklaring, och där kan stress och/eller generell ångest absolut vara en faktor.  Men det är viktigt att inte utgå ifrån att stress eller ångest som påverkar ätandet är en ätstörning, för det är det inte. Man kan mycket väl till exempel tappa aptiten och gå ner i vikt av stress, utan att det för den skulle är en ätstörning. 

Dr Ulf Wallin svarar:  

Ja det förekommer. Det kan bero på att man upplever de symtom man utvecklat som tecken på en rimlig livsstil, men också på att man är rädd för att gå mot det ätstörningen får dig att göra då man upplever att det kan bli värre. Till exempel om man inte följer det ätstörningen säger så går man går upp i vikt. 

Professor Elisabet Wentz svarar:  

Ja, man kan återinsjukna i en ätstörning efter att ha friskförklarats. När vi följde upp personer som insjuknat i AN i tonåren efter 18 respektive 30 år kunde vi notera att under 12-årsperioden mellan de två undersökningstillfällena hade var tredje individ haft ett återfall i AN eller i någon annan ätstörning. Den mest kritiska perioden för ett återinsjuknande är dock det första året efter tillfrisknandet. 

Skolsköterska Mia Göransdotter Hammar svarar:  

 En ätstörning kan växa fram på olika sätt. För vissa går det relativt snabbt, under några veckor eller månader, medan det för andra sker mer gradvis över längre tid. Ofta föregås utvecklingen av en period med sämre mående, ångest, stress eller osäkerhet. I början kan de ätstörda tankarna upplevas som en hjälp eller lösning, till exempel som ett sätt att hantera svåra känslor, skapa en känsla av kontroll eller förändra något man inte är nöjd med. Just därför kan det vara svårt att själv förstå att det håller på att bli ett problem. 

 Det går att bli frisk från en ätstörning och ju tidigare man får stöd och hjälp, desto desto bättre är förutsättningarna att begränsa de negativa konsekvenserna. 

 Professor Ata Ghaderi svarar: 

Ingen väljer att ha en ätstörning. De som utvecklar en ätstörning har en genetisk sårbarhet och olika miljöfaktorer kan trigga igång den sårbarheten. I samtliga fall tror den drabbade i början att allt är under kontroll och den initiala perioden då man obemärkt glider in i en ätstörning känns oftast bra eller rätt. När sårbarhet får uttryck (t.ex.extrem upptagenhet av tankar på mat, känslan av att behöva röra sig mycket och bränna energi) så har man redan tappat kontrollen, men man tror själv att man fortfarande har kontroll. Det är inte individens fel. Man är sårbar och råkar hamna i omständigheter som leder till en ätstörning. 

Skolsköterska Mia Göransdotter Hammar svarar:  

Det är påfrestande när ett barn inte vill äta, men det innebär inte automatiskt att det rör sig om en ätstörning. Barn kan tappa aptiten av många orsaker, som till exempel sjukdom, oro, stress eller andra förändringar i livet. Det är vanligt att aptiten varierar under uppväxten utan att det ligger en ätstörning bakom. 

Däremot bör man söka hjälp om matvägran håller i sig en längre tid, om den påverkar barnets vikt, ork eller allmäntillstånd, eller om barnet visar stark ångest kring mat eller rädsla för att gå upp i vikt. Då kan det behöva utredas vidare. 

Dr Monika Fored svarar:  

Det kan vara svårt att gissa om någons beteende är tecken på en ätstörning eller är en överdriven strävan att leva sunt och hälsosamt. Upplever du att personens liv styrs av matkontroll på ett tvångsmässigt sätt utan flexibilitet kan det vara tecken på ätstörningsproblematik. Du bör då ge uttryck för det du sett och det som oroar dig och erbjuda hjälp och stöd att söka behandling.  

 Dr Klara Edlund svarar:  

Ja. Forskning och klinisk erfarenhet visar tydligt att sociala medier kan fungera som en kraftfull trigger, särskilt för personer som redan är sårbara. Exponering förkroppsideal där en mycket låg vikt förespråkas, ibland med tydligt definierade muskler, ”inspiration” och ”råd” för viktnedgång, träning och kost, tillsammans med hur algoritmerna på plattformarna stegrar innehållet mot det extrema, ökar risken att kroppsmissnöje utvecklas, förstärks eller befästs. Aktuell forskning från Australien visar hur algoritmerna på plattformen TikTok aktivt söker upp personer med ätstörningssymtom och driver dem mot ett alltmer toxiskt innehåll. Detta gör att sannolikheten att en person som är sårbar för den här typen av innehåll har en ökad sannolikhet med flera tusen procent att nästa video som kommer upp i flödet på TikTok har ett toxiskt och ätstört innehåll. Det betyder inte att sociala medier orsakar ätstörningar på egen hand, men de kan absolut bidra till att utlösa, vidmakthållaoch förvärra problematiken. Jag kan inte låta bli att tänka på den forskning jag var med och jobbade med under 1990-talet, där vi studerade unga flickors kroppsuppfattning i förhållande till störda ätbeteenden. Då fanns inga sociala medier utan det handlade om bland annat retuscherade bilder i olika magasin. Men redan då såg vi samma resultat som idag. Unga önskar sig en lägre vikt och smalare kropp och detta är relaterat till ökad risk att utveckla störda ätbeteenden. Redan då men i synnerhet nu behöver vi vara mycket noggranna med hur våra unga använder sociala medier, vad de tar del av för innehåll där, samt hur mycket tid de lägger på plattformarna. Sociala medier är en ensam plats med ett obegränsat och ogranskat flöde av innehåll som blir omöjligt att sortera i. Det är en mörk plats vad gäller innehåll som handlar om mat, vikt, utseende och träning kopplat till personligt värde. Här behöver vuxna vara delaktiga för att både balansera och moderera de budskap som florerar där, men också aktiva röster för att reglera det innehåll som publiceras där.  

Leg psykoterapeut Sanna Aila Gustafsson svarar: 

Här är jag osäker på om jag fattat rätt, men om ni menar situationer där omgivningen normaliserar något som är en ätstörning så finns det flera exempel: 

”överdrivet hälsofokus”. När en normalviktig person förbjuder sig en massa saker och har orimliga regler kring ätandet och får ångest när dessa regler bryts kan det mycket väl röra sig om en ätstörning. 

Hetsätning. Här missar omgivningen (och patienten själv) ofta att det kan röra sig om en klinisk ätstörning, och tänker att man bara har dålig karaktär, eller borde skärpa sig.  

Selektivt och restriktivt ätande kan röra sig om ARFID och kan ibland av omgivningen misstas för vanlig ”kräsenhet” eller att man är bortskämd.