Leg psykoterapeut Sanna Aila Gustafsson svarar: 

Ja. Men det kanske inte är så lämpligt att säga så till en person som är i ”gränslandet” till en ätstörning, det kan uppfattas förminskande. Men absolut kan det vara så (och är ofta så) att en person av någon anledning tex fastnar i en bantning som blir för tvångsmässig och man utvecklar ångest, men att man sedan vänder detta ”av sig själv”.

Ofta kan det då bero på att människor som finns runt personen kanske uppmärksammar vad som är på gång och hjälper personen att vända utvecklingen. Jag skulle säga att det är ganska vanligt att personer under en period befinner sig i gränslandet av en ätstörning, och att det då kan vara av avgörande betydelse vilket stöd och bemötande man får från andra i sin omgivning.

Leg psykoterapeut Sanna Aila Gustafsson svarar: 

Ja, en ätstörning kan drabba vem som helst. Det begränsas inte av ålder, kön, kroppsstorlek, etnicitet eller samhällsklass.

Dr Monika Fored svarar:  

När man oroar sig för någon vän eller familjemedlems beteende och mående tycker jag alltid att man får uttrycka det. Är man barn eller tonåring bör man också prata med en vuxen om sin oro. Viktigt att till den drabbade visa att man bryr sig och uttrycker sig på ett omsorgsfullt sätt som inte blir konfronterande.

Oftast blir det bäst att ta upp det beteende eller de situationer man sett och som ger oro. Uttryck gärna att du vill hjälpa till och finnas som stöd. Om din bror blir irriterad eller avfärdar dig kan det vara klokt att backa för stunden och återkomma vid senare tillfälle om din oro finns kvar.

I mitt arbete med ätstörningsbehandling har jag många gånger hört personer säga att de önskat att någon sagt att de såg deras ätstörningsproblematik. Tystnaden gjorde hos en del att de inte vågade berätta. Jag har också hört andra säga att de blev arga och irriterade när någon påtalade sin oro, men att det i längden ändå var hjälpsamt för att senare våga söka hjälp och behandling.

Dr Ulf Wallin svarar:  

JA, Det finns flera andra ätstörningar, även om anorexi är den med de allvarligaste kroppsliga konsekvenserna. Andra ätstörningar som ger upphov till stort lidande är de med hetsätningar som Bulimi och Hetsätningsstörning och ARFID som karakteriseras av avvikande känslighet för mat på olika sätt.

Dr Ulf Wallin svarar: 

Prata med en vuxen du litar på, en förälder, skolsköterska, lärare, och berätta om dina tankar och svårigheter med maten. Det finns hjälp att få, men du kan behöva råd om hur du skall få tillgång till den.

Skolsköterska Mia Göransdotter Hammar svarar: 

En ätstörning handlar i första hand inte om hur ofta man äter, utan om tankarna och känslorna kring mat, ätande och den egna kroppen.

Mat och måltider kan uppta mycket av ens tankar, och även funderingar kring vikt och utseende kan ta stor plats. Det är fullt möjligt att äta dagligen men ändå känna stark oro eller ångest, ha strikta regler kring maten eller använda olika sätt att kompensera för det man har ätit.

Professor Elisabet Wentz svarar:  

Ätstörningar kan vara ärftliga. Man vet att genetik är den viktigaste orsaken till varför man utvecklar en ätstörning. Hos enäggstvillingar, som ju har samma genetiska uppsättning, är risken, om en enäggstvilling har anorexia nervosa, ca 50-75% att även den andra enäggstvillingen ska insjukna i aneroxia. I den här typen av studier har man vägt in att orsaken till att båda tvillingarna har aneroxia inte främst förklaras av att de har växt upp i samma miljö.

Vid bulimia nervosa är risken att båda enäggstvillingarna ska drabbas ca 50-60%. I en familj där en person drabbas av aneroxia uppskattar man att risken är ca 10 ggr förhöjd hos förstagradsanhöriga (syskon, föräldrar, barn) att också utveckla/vara sjuk i aneroxia. Risken är främst förhöjd hos kvinnliga förstagradsanhöriga, då aneroxia är 10 gånger vanligare hos flickor/kvinnor jämfört med hos pojkar/män.

Professor Ata Ghaderi svarar:  

Ja, man kan bli helt fri från en ätstörning. Lever man många år med en ätstörning blir det en svårare kamp och därför brukar vi säga ju tidigare man söker hjälp desto bättre är det.

Skolsköterska Mia Göransdotter Hammar svarar:  

Det är påfrestande när ett barn inte vill äta, men det innebär inte automatiskt att det rör sig om en ätstörning. Barn kan tappa aptiten av många orsaker, som till exempel sjukdom, oro, stress eller andra förändringar i livet. Det är vanligt att aptiten varierar under uppväxten utan att det ligger en ätstörning bakom.

Däremot bör man söka hjälp om matvägran håller i sig en längre tid, om den påverkar barnets vikt, ork eller allmäntillstånd, eller om barnet visar stark ångest kring mat eller rädsla för att gå upp i vikt. Då kan det behöva utredas vidare.

Professor Ata Ghaderi svarar: 

Ingen väljer att ha en ätstörning.

De som utvecklar en ätstörning har en genetisk sårbarhet och olika miljöfaktorer kan trigga igång den sårbarheten. I samtliga fall tror den drabbade i början att allt är under kontroll och den initiala perioden då man obemärkt glider in i en ätstörning känns oftast bra eller rätt. När sårbarhet får uttryck (t.ex extrem upptagenhet av tankar på mat, känslan av att behöva röra sig mycket och bränna energi) så har man redan tappat kontrollen, men man tror själv att man fortfarande har kontroll.

Det är inte individens fel. Man är sårbar och råkar hamna i omständigheter som leder till en ätstörning.