Myter och fakta om ätstörningar 

Ätstörningar omges av många myter som riskerar att skapa missförstånd, tystnad och fördröjt stöd. Här möter vi forskaren Ata Ghaderi, som hjälper oss att reda ut vad forskningen säger – och varför ökad kunskap hos vuxna är avgörande för att barn och unga ska få rätt stöd i tid. 

1. När du möter vuxna runt barn och unga – vilka missuppfattningar om ätstörningar stöter du oftast på?

– Det finns flera. Det ena är att många vuxna tror att de kan se ifall ett barn eller en ungdom har en ätstörning. Vid vissa ätstörningar, såsom anorexia nervosa, kan man uppmärksamma vissa tecken, om man är välinformerad, och i regel blir man varse när en ungdom tappar mycket i vikt, men det kan dröja lång tid innan viktnedgången blir så uttalad att andra börjar reagera. Då kan det ha gått lite för lång tid än vad som är optimalt. Det är aldrig för sent, men det är bra att kunna reagera i ett tidigt skede. Det går i regel inte att se på ungdomar om de har en ätstörning eller inte.

En annan missuppfattning handlar om vad som är orsaken till ätstörningar. Ibland tror närstående att det är viljestyrt, som om det skulle vara en revolt eller protest mot vuxenvärlden. Det finns dock en betydande genetisk grund/sårbarhet för uppkomsten av ätstörningar och när en ungdom börjar utveckla en ätstörning är mycket av det som händer med personens tänkande och känsloliv bortom dennes vilja. En annan vanlig missuppfattning är att det nästan bara tjejer är som får en ätstörning. Killar drabbas också – även om det är en mindre andel – är det ändå betydande.

2. Många tänker fortfarande att ätstörningar främst handlar om mat och vikt. Hur skulle du beskriva vad det egentligen handlar om?

Det är kanske främst förhållningssättet till mat och vikt, men i grunden handlar det om förändringar som sker som en konsekvens av att tappa vikt, eller att man fastnar i onda cirklar mellan att å ena sidan dra ner på sitt ätande och å andra sidan tappa kontroller det. Kroppens och hjärnans funktion påverkas och då kan försök att kontrollera sin vikt leda till kontrollförlust och överätning.

Vi vet idag att mer än ca 60% av uppkomsten av anorexia nervosa förklaras av generna. Det betyder att det finns en genetisk sårbarhet som kommer till uttryck när man av någon anledning går ner i vikt, t.ex. på grund av bantning eller på grund av en helt annan somatisk sjukdom som gör det svårt att äta. Viktnedgången triggar i gång mekanismer som tycks påverka hjärnans funktion, upplevelsen av mat och kropp, samt behov av fysisk aktivitet. Det betyder att det finns många fler aspekter än det som folk i allmänhet tänker på.

3. Finns det någon seglivad myt som du upplever är direkt skadlig för barn och unga som behöver stöd?

Det finns tyvärr fler, såsom att det skulle vara familjens fel, eller att ungdomar bara kan bestämma sig för att sluta med sin ätstörning, eller att man aldrig kan bli helt frisk. Men så är absolut inte fallet kring någon av de myterna.

4. Vilka grupper drabbas av ätstörningar – och vilka riskerar att förbises på grund av stereotypa bilder?

Risken finns oberoende av socioekonomisk klass, hudfärg, etnicitet eller annat. Idag vet vi att det drabbar personer oavsett ursprung eller samhällsklass. Om man tror att det bara är en viss grupp som drabbas blir man ännu mindre observant för risk och uppkomst i övrigt, vilket ökar sannolikheten för att ätstörningar får utvecklas i fred och kan cementera sig ännu mer.

5. Hur tidigt kan en ätstörningsproblematik ta form, och vilka tidiga signaler är viktiga för vuxna att känna till?

Det är mindre vanligt att de uppstår före 12-13 års ålder, men kliniska observationer under de senaste 6-7 åren tyder på att det går ner i åldrarna. Det behövs mer systematiska studier utifrån de nya aktuella diagnoskriterierna för att undersöka om den kliniska bilden stämmer.

Tidiga signaler kan vara att barnet eller ungdomen börjar hoppa över måltider. Ett exempel skulle kunna vara om man plötsligt blir vegetarian eller vegan men vägrar öka volymen för att få i sig tillräckligt med näring och energi. Just vegetarisk och vegansk mat är i regel mindre energität. Ökar du då inte volymen mat är det svårt att få i sig tillräckligt med mineraler, näring och energi.

Ständiga ursäkter för att inte äta med familjen såsom att man snart ska äta med någon vän, eller att man redan har ätit, eller att man inte är hungrig bör föranleda lite mer noggrann observation från omgivningen. Ibland kan ungdomar bli lite nedstämda och ha lite mindre aptit. De kan påverkas av saker i omgivningen. Alla sådana signaler handlar inte om ätstörningar. Men man behöver bli mer observant om det visar sig att sådant förekommer oftare, speciellt i kombination med att bli trött och frusen och samtidigt vilja röra sig mycket mer än förut. Då bör man vara vaksam och observera ännu noggrannare. Vid bekräftelse av ett sådant mönster är det viktigt att läsa på om ätstörningar, utbilda sig och ta upp sina bekymmer med sitt barn och vara redo att både vidta åtgärder och söka hjälp.

6. En vanlig rädsla hos vuxna är att ”säga fel sak”. Vad vet vi faktiskt om samtalets betydelse?

Det är aldrig fel att från en position av medkänsla, kärlek eller omtanke ta upp sina bekymmer och sina observationer. Även om man kan få negativa reaktioner och förnekande behöver man inte ha dåligt samvete. Det är viktigt att lära sig om tidiga signaler och sen observera sitt barn under ett par veckor, för att inte dra förhastade slutsatser. Kanske någon relation är i gungning som kan påverka ungdomen och därmed förklara aptitlusten. Kanske finns det andra stressfaktorer. Samlas tecknen tillsammans: för lite mat, upptagenhet av tankar om mat, fysisk överaktivitet, viktnedgång och så småningom kanske frusenhet och orkeslöshet, är det rimligt att börja fråga sig om ens barn börjar halka in i en ätstörning.

7. Finns det något vuxna ofta gör i välmening som riskerar att förvärra situationen?

-Att sticka huvudet i sanden, att avfärda tidiga tecken som “bara en ungdomsgrej” trots att det fortsätter, eller att kommentera utan att ha gjort lite observationer och bildat sig en god uppfattning om vad det kan handla om, leder sällan till något bra. Som förälder behöver man inse att man har mandat och ansvar att försäkra sitt barns hälsa och att man kan gå in och stoppa en sådan utveckling. Det kan lyckas om man är välinformerad och vet vad man ska söka efter. Man kan kommunicera sina observationer och sina bekymmer av kärlek, utan att skuldbelägga. Samtidigt kan man avdramatisera med det faktum att ganska många unga människor halkar in i detta och att det kan vara svårt för de unga att själva inse att de är på väg in i en ätstörning.

8. Vad säger forskningen om betydelsen av stöd från omgivningen jämfört med att ”vänta och se”?

-Forskningen visar entydigt att ju tidigare vi upptäcker ätstörningar desto bättre är effekten av behandling.  Det betyder inte att vi ska reagera på första tecknet. Vi får ta ett par veckor och observera och se vad som faktiskt sker. Fråga om ungdomens mående och situation i övrigt. Pågår tecknen ska man börja kommunicera och fortskrider dem trots att man själv börjar lägga in åtgärder – t.ex. att man ser till att familjen kan äta ihop oftare, att barnet får i sig mat i skolan osv – men bekymren kvarstår ska man söka professionell hjälp.  Exempel på kvarstående tecken kan vara att personen har svårt att äta, lämnar det mesta av maten, försöker slippa lunchen i skolan osv samtidigt som att denne gärna tränar mycket ofta ändå.

9. Om du fick slå hål på tre myter som alla vuxna borde släppa – vilka skulle det vara, och varför?

Myt 1: En ätstörning syns alltid utanpå: Det går inte att se ätstörningar, förrän det har gått lång tid. Vid vissa ätstörningar kan man ändå inte se det på personen, då det inte handlar om viktnedgång. Därför måste man veta vilka som är de tidiga tecknen.

Myt 2: Ätstörningar beror på föräldrar eller familj. På 60- och 70-talet fanns det teorier om att ätstörningar uppstår på grund av föräldrars förhållningssätt till sina barn (t.ex. om en förälder är överbeskyddande). Forskning har visat att dessa teorier inte stämmer. Ätstörningar uppstår när flera olika riskfaktorer samverkar, samtidigt som det finns en genetisk sårbarhet för ätstörningar hos individen. Det är också viktigt att veta att man inte behöver utveckla en ätstörning bara för att det finns en sårbarhet. Medvetenhet om detta tar bort skam och stigma kopplat till ätstörningar och öppnar dörrar för att vuxna ska våga observera och reagera. Vi brukar säga att familjen är bästa resursen för tillfrisknande från ätstörningar.

Myt 3: Att det inte går att bli helt frisk från en ätstörning. Ju tidigare vi sätter in adekvat behandling desto bättre resultat. Man kan bli helt frisk från en ätstörning.

10. Vad hoppas du att ökad kunskap hos vuxna kan leda till på längre sikt, för barn och unga som kämpar?

-Jag önskar tidigare upptäckt av ätstörningar. Ökad kunskap hos föräldrar gör det möjligt för dem att bli trygga förebilder för sina barn. Det kan i sin tur fungera som en viktig skyddsfaktor mot samhällspåverkan från sociala medier och andra kanaler som normaliserar bantning, kroppskontroll och ett överfokus på utseende. Jag önskar även att föräldrar inser att kunskap om ätstörningar hjälper och kan ge mandat att stoppa ett förlopp som leder till sjukdom. Kunskapen bidrar till trygghet i både observation och kommunikation där det behövs.