Jennifer McShane, generalsekreterare på Min Stora Dag

Ätstörningar är ett av våra största folkhälsoproblem bland barn och unga. I mötet med barn, familjer och andra vuxna såg Min Stora Dag ett tydligt glapp mellan viljan att hjälpa och modet att våga fråga. Där föddes initiativet Våga prata om ätstörningar.

1. Varför startade Min Stora Dag initiativet Våga prata om ätstörningar?

Projektet initierades när vi såg en dramatisk förändring i vilka barn som söker till oss. Under de senaste åren har Min Stora Dag upplevt en kraftig ökning av ansökningar från unga med svåra ätstörningar – en grupp som tidigare nästan aldrig fanns representerad i vår målgrupp “allvarliga sjukdomar och diagnoser”.

Det här väckte oro, många frågor och en stark känsla av ansvar hos oss. Vi behövde kunna möta dessa barn på ett tryggt och kompetent sätt, och skapa stärkande Stora Dagar som var anpassade efter deras speciella behov. För att kunna göra det behövde vi lära oss mer om sjukdomen. Parallellt märkte vi en liknande oro hos många andra vuxna runt barn med den här problematiken. I skolan, idrotten, vården och bland föräldrar – över hur man ens närmar sig ämnet. Sjukdomen är så komplex och förrädisk och därför är många rädda för att säga fel. Rädslan att råka förvärra situationen blir en barriär som i praktiken gör att viktiga samtal uteblir.

Vi såg en möjlighet att rusta inte bara vår egen organisation utan även andra om vi kunde sprida det vi lärde oss till fler. För att bygga kunskap, skapa trygghet och ge alla vuxna starkare verktyg att hjälpa och våga agera.

Med dessa insikter som grund föddes idéen om att skapa ett initiativ som både stärker vuxenvärlden och ger de drabbade barnen specialanpassade Stora Dagar. Då skapade vi en ansökan om ett så kallat Drömprojekt som vi skickade till Svenska Postkodlotteriet.

Förra året fick vi det fantastiska beskedet att vår ansökan beviljats. Med 7,7 miljoner kronor i projektstöd kunde vi dra igång initiativet Våga prata om ätstörningar.

2. Varför är det här ett viktigt ämne att prata om? Vad ser vi i samhället i dag som gör att behovet är särskilt stort?

Det är viktigt eftersom ätstörningar ökar – och de ökar i yngre åldrar. Allt fler barn och unga fastnar i självkritiska tankar, kroppsfokuserad oro och en stark känsla av att inte räcka till. Samtidigt lever de i ett samhällsklimat där kraven är höga och idealen ständigt närvarande.

Trots det är tystnaden fortfarande stor. Många barn vågar inte berätta. Många vuxna vågar inte fråga. Och i det mellanrummet riskerar barn att bli ensamma med en sjukdom som behöver upptäckas tidigt.

Ätstörningar omges dessutom av seglivade myter; att det handlar om fåfänga, att det är ett val, eller att det bara drabbar tjejer. De föreställningarna gör att barn missas, feltolkas eller inte tas på allvar. Vi vet att tidig upptäckt är avgörande. Med rätt kunskap kan vuxna uppmärksamma små förändringar och våga ställa frågor i tid. Det kan vara helt avgörande för hur sjukdomen utvecklas.

Varje vuxen som vågar se, fråga och lyssna kan göra skillnad.

Därför riktar vi våra informationsinsatser till skolpersonal, tränare, ledare, vårdpersonal och andra vuxna i barns vardag. Att lyfta frågan handlar ytterst om att skapa mod, hopp och trygghet. Det är inte bara viktigt – det är nödvändigt.

3. Hur hänger Våga prata om ätstörningar ihop med Min Stora Dags övergripande uppdrag?

Det ligger helt i hjärtat av vad Min Stora Dag står för: att lyfta och stärka barn med allvarliga sjukdomar och diagnoser. Bygga deras inre kraft, ge hopp, energi och möjlighet att fortsätta kämpa.

Barn med ätstörningar har ofta en vardag fylld av oro, kontrollbehov, ångest och en känsla av att inte räcka till. De behöver mer än mediciner och behandlingar och det är här våra Stora Dagar kommer in.  Projektet ger oss möjlighet att utveckla specialanpassade upplevelser med fördjupad kunskap och förståelse om specifika behov – något som är nödvändigt när sjukdomen är så komplex och då ansökningarna från den här gruppen ökat kraftigt. Det är både en respons på vad barnen själva behöver och ett sätt att se till att ingen faller mellan stolarna.

4. Vad betyder “våga prata” i praktiken?

”Våga prata” handlar om mycket mer än att våga säga orden högt. Det handlar om kunskap; att förstå vad en ätstörning är och inte är. Det handlar om lyssnande; att skapa trygghet, inte förhör. Det handlar om handling; att våga göra något av sin oro, inte blunda. Det handlar om att ta barns signaler på allvar, även när man inte förstår allt.

Det handlar också om att bryta den tystnad som annars gör att barn bär för mycket själva. Genom att våga prata bryter vi även den ensamheten.

5. Vad saknar vuxna oftast för kunskap?

Det vi ser är att vuxna ofta saknar trygghet i hur de ska agera.
De vet att problemen finns, de vill hjälpa, men de är rädda för att göra fel. Det gäller både närstående och andra viktiga vuxna runt barnet – lärare, tränare, pedagoger, släktingar.

Glappet mellan viljan att hjälpa och känslan av att kunna hjälpa är stort. Projektet är skapat för att fylla det glappet – med kunskap, vägledning, expertråd och konkreta verktyg.

6. Många vuxna är rädda för att säga fel. Vad vill ni säga till dem? 

Det är mycket värre att inte säga något alls. Barn behöver känna att någon ser dem – och vågar bry sig.

Du behöver inte vara expert för att ställa en omtänksam fråga. Det viktigaste är inte att formulera sig perfekt, utan att vara varm, respektfull och uppriktig. Samtidigt vet vi att kunskap skapar trygghet. Därför har vi knutit ett expertråd till projektet och tagit fram stöd som hjälper vuxna att förstå sjukdomen, känna igen tidiga signaler och få vägledning i hur samtal kan inledas.

Vi som arbetar på Min Stora Dag är inte själva experter – och just därför har vi samlat dem som är det. I takt med att vi stärker vår egen kunskap kan vi också rusta andra.

Ingen vuxen ska behöva känna sig maktlös inför något som är så allvarligt – men också behandlingsbart. Om vi sänker tröskeln för samtal kan fler barn få hjälp i tid.

7. Vilken roll spelar vuxenvärlden runt barnet?

En gigantisk roll.  Och inte bara föräldrar utan även andra vuxna som är nära barnet – lärare, tränare, släktingar. Alla dessa kan vara den som ser en första förändring, vågar fråga, bekräftar barnets känsla, hjälper barnet att inte känna sig ensam. Det räcker ibland att en person i barnets vardag vågar öppna dörren till ett samtal – det kan bli avgörande.

8. Vad hoppas ni att initiativet ska leda till på sikt?

Målet är tydligt: Vi vill se långsiktig förändring så att fler barn får hjälp i tid. Att förebygga insjuknande och minska lidandet för alla drabbade.  Vi hoppas att projektet ska inspirera till det mod och hopp som behövs för att samhället ska kunna förhindra att en ätstörning uppstår hos barn och unga.

Och i Min Stora Dags hjärta ligger alltid huvudmålet: att ge barn som kämpar en Stor Dag som stärker livsviljan genom glädje, kraft och hopp. Det handlar om både förebyggande arbete och stöd till de barn som redan kämpar.

9. Finns det något i mötet med barn eller familjer som särskilt har berört dig?

Jag blir väldigt berörd av ensamheten som så många barn och familjer beskriver att de upplever. Tystnaden isolerar och förlamar. Den gör att man bär något väldigt tungt utan att få vila någonstans. Att möta barn som kämpat så hårt, och familjer som stått bredvid i oro och maktlöshet, har gjort mig ännu mer medveten om hur förrädiskt den här sjukdomen kan vara, och hur mycket som hade kunnat förändras om någon vågat öppna dörren tidigare. Det är därför det här projektet är så otroligt viktigt.

Men jag bär också med mig något annat, något som är minst lika starkt: hoppet.

I det här projektet möter vi många unga och vuxna som idag mår bra, som har tagit sig igenom det allra svåraste och som nu, med en otrolig generositet, vill hjälpa andra. Det är berättelser om tillfrisknande, om en vardag som blir enklare igen, om livet som långsamt kommer tillbaka. De ljuspunkterna är inte små. De är avgörande. Det är deras röster som påminner oss om att det går att bli frisk, att en ätstörning inte är hela berättelsen om ett barn, och att rätt stöd, en lyssnande vuxen och trygg omgivning kan göra en enorm skillnad.

Jag blir djupt berörd av barnens mod och kämparglöd, och av den kraft som finns i alla som orkat ta sig igenom något så svårt och nu väljer att använda sina erfarenheter till att stärka andra. Det är ett stort privilegium att få möta dem. Och ljuset i deras berättelser ska vi sprida. De är med och bär det här projektet framåt.

10. Om du fick skicka med en sak till alla vuxna som möter barn – vad skulle det vara?

Våga fråga. Våga lyssna. Och våga be om hjälp. Men också: skaffa dig kunskap. När vi förstår mer blir vi tryggare i hur vi bemöter barn som kämpar. Kunskap minskar rädslan för att göra fel och gör det lättare att agera i tid.

Du behöver inte ha alla svar. Men du kan vara den som öppnar dörren. Ett öppet samtal, en lyssnande vuxen och viljan att ta reda på mer kan vara början på att något väldigt svårt faktiskt blir lättare. Barn märker när du bryr dig.

Och att visa att man vill förstå är ofta det första, avgörande steget.