Det kändes som att jag höll på att förlora honom

I projektet Våga prata om ätstörningar möter vi både unga och vuxna som varit nära de utmaningar som kommer med en ätstörning. Tillsammans visar deras berättelser hur språk, kunskap och närvaro kan göra skillnad.

När ett barn mår dåligt är det inte alltid lätt att veta vad som är rätt att säga eller göra. I den här intervjun berättar Martins mamma Jeanette om osäkerheten, misstagen och de små valen som till slut gjorde skillnad – och om vad hon önskar att andra vuxna hade vetat.

1. När började du märka att något inte stod rätt till med Martin?

-Ända sedan Martin var liten har han tyckt om att baka, laga mat och hjälpa till i köket. Ungefär vid 16 års ålder började fokus styras om mot mer hälsosam mat. Jag såg det som något positivt för hela familjen och uppmuntrade honom, glad över att han ville vara delaktig i köket.

Det blev dock ganska snabbt viktigt för honom att kontrollera ingredienser och näringsinnehåll samt att ersätta saker med olika alternativ. Samtidigt började Martin träna mycket mer än vanligt – ofta och länge, ibland flera pass om dagen.

Han var inte längre den glada, utåtriktade och sociala killen med många vänner och roliga saker på gång. Han isolerade sig mer och lade all sin tid på träning och skola.

2. När började du själv förstå att det handlade om just en ätstörning?

-Jag sökte mycket på nätet, men det fanns väldigt lite information om “killar–träning–mat”. Ortorexi var ett helt nytt begrepp för mig.

Jag försökte närma mig Martin med försiktiga frågor om hur han mådde, om han hade ätit ordentligt, om han kanske tränade lite för mycket. Han blev oftast arg eller svarade med lögner. Jag märkte att han isolerade sig mer och mer.

Till slut berättade Martin själv att han kände oro över obalansen mellan kost och träning, att han tyckte det var svårt att hantera. Det gav oss styrkan att ta det på allvar och försöka hitta vägar att hjälpa honom.

3. Vilka signaler ser du i efterhand att det fanns tidigt – och varför tror du att de var så svåra att tolka?

-För mig var det svårt att se när den hälsosamma livsstilen gick för långt och till slut blev livsfarlig. Jag uppmuntrade den under lång tid och blev nog medberoende ett tag.

Jag borde ha reagerat på alla lögner som inte alls stämde med Martins personlighet och vår öppna, ärliga relation. Han slöt sig och blev mer allvarsam.

Kortfattat trodde jag att det berodde på att skolan var intensiv och krävande. Martin har alltid varit högpresterande med höga krav på sig själv. Jag tänkte att det kanske inte fanns tid att umgås med kompisar – bara att plugga.

4. Hur kändes det att ta upp ämnet med Martin? Vad var du mest osäker på?

-Jag var väldigt rädd för att såra honom, att han skulle känna sig kvävd, kontrollerad eller styrd. Eller att han skulle stänga mig ute. Att han inte längre skulle ha förtroende för mig eller våga lita på mig igen.

Det kändes som att jag höll på att förlora honom. Jag läste på så mycket jag kunde om sjukdomens olika faser och förstod att jag behövde vara försiktig, väga varje ord, tills Martin själv kunde inse att han var sjuk och behövde hjälp.

5. Hur upplevde du att ditt eget sätt – och andras sätt – att prata påverkade Martin?

-De flesta försök till samtal slutade i förnekelse, ilska, lögner och tårar. Det gav mig stora skuldkänslor och en känsla av maktlöshet.

Det speglades säkert i hur jag försökte närma mig honom. Jag försökte nog mest bara finnas där. Samtalen kändes som ett enda stort minfält där varje ord vägdes på guldvåg.

Martin var sjuk under flera år, länge i förnekelse, och jag kunde inte nå den “riktiga” Martin. Det var oftast “ätstörnings-Martin” jag mötte.

Först när han blev inlagd på heldygnsvård kunde vi börja prata mer ärligt och öppet. Då kunde vi börja se framåt och båda våga sätta ord på sjukdomen.

6. Fanns det något i ditt sätt att stötta som du upplevde fungerade särskilt bra?

-Nej, jag tror faktiskt inte det, tyvärr. Jag försökte bara finnas där, så nära som möjligt. Jag hoppas att Martin kände det stödet.

Jag tog rollen som den praktiska. Mitt fokus låg på att söka vårdalternativ, ha dialog med skolan och försöka lägga upp en plan för att hjälpa Martin. Det var kanske inget han själv upplevde som stöd, men för mig blev det en uppgift som gav lite energi att orka vidare.

7. Finns det något du gjorde som du i efterhand ser inte hjälpte – och vad har du lärt dig av det?

-Massor av gånger. Att prata om mat var nog det sämsta ämnet. Att be och böna om att han skulle äta – mer, eller överhuvudtaget alls. Det var ett desperat agerande som bara skapade skuldkänslor.

Att påpeka att han kanske tränade för mycket eller gick ner i vikt var också helt fel.

Jag hade mycket kontakt med Martins mentor på gymnasiet och fick stort stöd där. Flera av Martins vänner hörde också av sig direkt till mig och uttryckte sin oro över att han förändrades. Det kändes fint att de brydde sig och ville berätta hur de upplevde situationen.

Det uppskattades nog inte av Martin just då. Jag tror att han kände sig sviken och kontrollerad, både av vännerna och av mig. Men samtidigt var det så viktigt.

8. Vilka små saker i vardagen upplevde du gjorde skillnad för Martin – eller för er relation?

-De små stunderna av vanliga aktiviteter. Att titta på en film tillsammans, spela spel, fika. Kravlöst och enkelt. Det var fantastiskt härligt. Jag tror att Martin uppskattade de små, få tillfällen när vi gjorde enkla saker tillsammans. Vi åkte till fjällen, vi hälsade på släkt. Vi åkte till och med på en kortare solsemester, och så fixade vi med praktiska projekt hemma. Under alla dessa tillfällen pratade jag inte om mat eller vikt. Jag försökte uppmuntra honom till sociala aktiviteter utan att pressa.

Fokus blev på att ge honom en neutral plats hemma, för sjukdomen tar oerhörd energi och kraft. Jag ville försöka få vår hemmiljö att kännas trygg, neutral och kravlös. Och jag försökte att vara tillgänglig och lyhörd när Martin själv ville öppna sig och prata.

9. Vad önskar du att andra vuxna – skola, vård eller omgivning – hade vetat eller sagt till dig i början?

-Sjukdomen har tagit tid att utvecklas hos den drabbade, och det tar också lång tid innan man som förälder får insikt. Det här är en sjukdom som kräver professionell vård.

Med sjukdomen följer ofta lögner, svek, kaos och kanske återfall. Det är en lång läkningsprocess för hela familjen, där man lätt skuldbelägger sig själv.

Som förälder vill man ha snabba, praktiska lösningar så att allt kan bli som vanligt igen. Men det kommer att ta tid.

10. Om du fick ge ett råd till andra föräldrar eller anhöriga i samma situation – vad skulle det vara?

–Sök hjälp. Vänta inte. Det går inte att göra det här på egen hand. Det finns professionella som har rätt verktyg, som kan anpassa behandlingen efter individen och ge stöd till hela familjen.