”Det är många som minns dagen med stor kärlek”

När Vilma från Forsbäck var sju år fick hon en stroke som gjorde att hon blev förlamad på höger sida av kroppen och tappade talet. Några år efter sin stroke fick hon en Stor Dag och för konståkningsintresserade Vilma gick önskan helt i konståkningens tecken. Idag är Vilma 13 år och hennes och familjens vardag präglas fortfarande av sjukdomen, men hennes upplevelse med Min Stora Dag gav inte bara ett glädjefyllt minne att se tillbaka på utan även hopp om Vilmas framtida konståkningsresa.

Det var efter en skidresa som Vilma fick hög feber, feberviruset satte sig på hennes hjärta. Det ledde till en allvarlig hjärtmuskelinflammation och när hjärtat slog dåligt bildades en propp som lossnade när hjärtat började slå bättre – detta orsakade en stroke.

Det var mycket en minut i taget, en timme i taget.

– När hon var som sjukast och låg på intensiven så var det en emotionell berg- och dalbana, först att inte veta om hon skulle klara sig överhuvudtaget, sedan om hennes hjärta skulle klara det eller om vi gick mot transplantation. När det sedan började se lite bättre ut kom stroken, och det började om på nytt. Smärtan över att behöva lämna henne över natten för att gå och sova var också jättejobbig, liksom maktlösheten, att bara sitta och titta på alla maskiner som piper och blinkar. Det var mycket en minut i taget, en timme i taget, berättar Vilmas pappa Erik.

Vilma har älskat att åka konståkning sedan hon var fyra år. När hon fick önska sig något att göra på sin Stora Dag var det självklart att det skulle handla om konståkning.

– Jag fick träffa och träna för Viktoria Helgesson. Jag fick även ett eget tävlingsprogram, designade en egen konståkningsklänning och fick för första gången möjlighet att tävla tillsammans med mina kompisar, berättar Vilma.

På Vilmas Stora Dag fick hon möjlighet att tävla för första gången och bli godkänd på tävlingstest. Något som hon också bär med sig är stämningen i hallen och att hon fick lära sig vara på isen framför en stor publik.

Den Stora Dagen har gett mig ett häftigt minne att se tillbaka på.

– Den Stora Dagen har gett mig ett häftigt minne att se tillbaka på – när alla tjoar och klappar när jag åker, stämningen i hallen, radioreportern, ärevarven tillsammans med alla andra, berättar Vilma.

Den Stora Dagen har betytt mycket även för familjen och gjorde att familjen började titta på möjligheten för Vilma att fortsätta tävla.

–Det var en helt magisk dag, inte bara för oss och Vilma, utan även för alla de som var engagerade. Det är många som minns dagen med stor kärlek. Den möjliggjorde för Vilma att för en dag vara precis som sina kompisar och gjorde också att vi började titta på möjligheterna för henne att fortsätta göra program och tävla, vilket ger henne mål att arbeta mot. Bilderna och filmerna från dessa dagar (både träningen med Viktoria Helgesson och själva tävlingsdagen) virvlar fortfarande upp så mycket positiva känslor! Förutom Min Stora Dag slöt hela klubben upp bakom Vilma på ett fantastiskt sätt, och det har man fortsatt med. Det är viktigt med denna typ av insatser, dels för det enskilda barnet och familjen, dels för att det kan sätta ljus på att alla har olika förutsättningar och hur viktigt det är med inkludering, säger Vilmas mamma Lotta.

Efter Vilmas stroke kunde hon till en början knappt hålla balansen på isen och trillade jättemycket.

– Jag fick använda sele ibland för att våga, och en massa olika skydd. Dessutom fick jag under hela första året inte komma upp i puls så jag fick ta det väldigt lugnt, berättar Vilma.

Vilma mår bättre idag, men påverkas fortfarande av sin sjukdom på olika sätt.

– Jag kan inte använda höger arm och hand som jag kunde innan, så jag har blivit vänsterhänt. Jag går ojämnt och har sämre balans på höger så jag använder ofta en skena i mina skor. Jag får lättare stressfrakturer på höger. Jag äter hjärtmedicin. Jag har svårt att koncentrera mig och att få saker gjorda. Tycker det är jobbigt i stökiga miljöer och om det är många som pratar samtidigt runt mig. Då glider jag gärna in i en bubbla. Jag åker skoltaxi/färdtjänst i stället för cykel eller buss, berättar Vilma.

Vad gäller konståkningen så kan Vilma inte åka eller hoppa med höger ben på samma sätt som andra åkare. Vilma tävlar därför inom ramen för det som internationellt kallas ”Inclusive skating” där hon hela tiden har utvecklats till högre nivåer. De arrangerar tävlingar virtuellt och i Storbritannien. Vilma försöker vara med så ofta som möjligt. Senast kom hon tvåa i sammandraget av 21 åkare. Hon ligger även 10 på all-time världsrankingen (av 160 listade åkare).

Vad skulle du vilja säga till ett barn som precis drabbats av samma sjukdom/diagnos som du gjorde?

– Tro på dig själv, fortsätt kämpa och ge inte upp, säger Vilma!